Smederna – svenska, tyska och de legendariska vallonerna – var med och utvecklade Sverige, inte minst vår krigsmakt, under 1600-talet. Ett tungt, smutsigt arbete som gjorde sina arbetare utslitna redan i 40–50-årsåldern. Dunkandet från hammarna är sedan länge borta, men minnena och kunskapen om detta hårda arbete finns kvar.
Det är omöjligt att säga när den första hyttan anlades i Sverige, men man vet att den järnhantering som kom att spela en betydelsefull roll i landets utveckling startade mycket tidigt. Redan under järnåldern, som sträcker sig från cirka 500 f.Kr. till 1050 e.Kr., började svenskarna utvinna och bearbeta järn.
Myrmalm, som bröts i våtmarker, blev grunden för järnframställningen. Myrmalmen är en sedimentär bildning som bildas genom utfällning av järnoxider samt järnoxidhydrooxider, och den är en form av hård limonit. Den kan uppträda som kulor, grus eller ”kakor” i fuktig mark, vilket har gett upphov till dess namn. Myrmalmen har dock traditionellt hållit lägre kvalitet som järn än den järnmalm som brutits i traditionella gruvor. Ett problem under järnåldern var också att järnet blev poröst eftersom det inte gick att uppnå tillräckligt höga temperaturer i den tidens ugnar. De svärd som påträffas i till exempel vikingatida gravar var ofta, men inte alltid, importerade.
