loadingFoto: Shutterstock
Foto: Shutterstock
Debatt

De privata relationernas intåg i journalistiken är en olycka

Christer Nilsson

Numera är politiska intressen så insyltade i sexdebatten att det är nästan omöjligt att urskilja sakfrågorna. Chefredaktörer i pr-branschen har axlat rollen att förfölja folk i moralens namn, skriver historikern och författaren Christer Nilsson.

På Jesu tid stenades den äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning. Sedan dess har sexualmoralpaniken kommit och gått i vågor. Vi tror kanske att vi avlägsnat oss från den gammaltestamentliga moralen, men könslivet är lika lagbundet som det alltid har varit. Endast tidsandans påbud har varierat. Vi som är gamla nog minns Inge och Stens och Malenas sexualbejakningsbudskap, men efter några decenniers pendelsvängning har viktorianska attityder nu alltmer trätt fram, koncipierade av massmedierna som flåsigt kombinerar de för dagen politiskt korrekta samlevnadsprinciperna med offentlig stening à la Gamla Testamentet. På 2010-talet släppte alla spärrar.

Nu blev det sexaffärer uppfiskade till sällan skådad indignation. Prinsessan Madeleines otrogne pojkvän, Tiger Woods sexmissbruk, Sven-Otto Littorins sexköp och Carl XVI Gustafs kaffeflickor och ”bladvändande” i älgskogen. Här fanns plötsligt nu två positioner: De som gillade socialdemokratin förfasade sig över Littorin. De som gillade den motvillige monarken ojade sig över journalisterna. På en vågkam fanns feminister som rasade mot män som bröt mot det likställda och korrekta regelverket. Metoo-rörelsen inte att förglömma. På det andra vågkrönet fanns ett folkligt raseri mot medier som fräckt och skamlöst ”avslöjat” och snaskat på det mest privata och förbjudna.

Den givna slutsatsen är att vuxna människors frivilliga och privata relationer mår bäst av att vara privata.

I dag är politiska intressen så insyltade i sexdebatten att det är nästan omöjligt att urskilja sakfrågorna. Och allting är numera underhållning, eftersom marknadskrafterna dikterar villkoren för medieproduktionen. Förr var det prästerskapet som förföljde folk i moralens namn. Nu är det chefredaktörer i pr-branschen med ekonomisk makt över redaktionerna. Bloggosfären kokar över, och twittret kvittrar hysteriskt. När kalabaliken är ett faktum tvingas tv, radio och morgontidningar ut på banan. Aftonbladet och Expressen har jobbat ner sig i en klass för sig och säljer sexmoralpanik som smör, och kan man sedan på köpet rikta en ful spark mot en politisk motståndare, desto bättre.

Det är ett oroande tecken att Sverige är på väg att kopiera den sexhysteri som länge utmärkt anglosaxiska medier. De privata relationernas intåg i svensk journalistik är en olycka. I stort sett vilken offentlig person som helst riskerar att få se sitt familje- och sexliv som följetong på löpsedlarna. Sängkammarjournalistiken har skapat en vrångbild där otrohet blivit ett värre brott än inkompetens och korruption. Har det begåtts något brottsligt? Har någon utanför familjekretsen med detta att göra? Nej.

Den givna slutsatsen är att vuxna människors frivilliga och privata relationer mår bäst av att vara privata, och politiken mår bäst av att hålla sig till sakfrågorna. Ska anonyma uppgifter om kungens eventuella älskarinnor avgöra frågan om Sveriges framtida statsskick? Svaret är återigen nej. Sexjournalistik är som en bilolycka: Man kan inte låta bli att titta, men snart kanske vi själva sitter i den bilen, och då finns det inga bromsar.

Christer Nilsson
Historiker, författare

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loadingFoto: Shutterstock
Foto: Shutterstock
Debatt

De privata relationernas intåg i journalistiken är en olycka

Christer Nilsson

Numera är politiska intressen så insyltade i sexdebatten att det är nästan omöjligt att urskilja sakfrågorna. Chefredaktörer i pr-branschen har axlat rollen att förfölja folk i moralens namn, skriver historikern och författaren Christer Nilsson.

På Jesu tid stenades den äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning. Sedan dess har sexualmoralpaniken kommit och gått i vågor. Vi tror kanske att vi avlägsnat oss från den gammaltestamentliga moralen, men könslivet är lika lagbundet som det alltid har varit. Endast tidsandans påbud har varierat. Vi som är gamla nog minns Inge och Stens och Malenas sexualbejakningsbudskap, men efter några decenniers pendelsvängning har viktorianska attityder nu alltmer trätt fram, koncipierade av massmedierna som flåsigt kombinerar de för dagen politiskt korrekta samlevnadsprinciperna med offentlig stening à la Gamla Testamentet. På 2010-talet släppte alla spärrar.

Nu blev det sexaffärer uppfiskade till sällan skådad indignation. Prinsessan Madeleines otrogne pojkvän, Tiger Woods sexmissbruk, Sven-Otto Littorins sexköp och Carl XVI Gustafs kaffeflickor och ”bladvändande” i älgskogen. Här fanns plötsligt nu två positioner: De som gillade socialdemokratin förfasade sig över Littorin. De som gillade den motvillige monarken ojade sig över journalisterna. På en vågkam fanns feminister som rasade mot män som bröt mot det likställda och korrekta regelverket. Metoo-rörelsen inte att förglömma. På det andra vågkrönet fanns ett folkligt raseri mot medier som fräckt och skamlöst ”avslöjat” och snaskat på det mest privata och förbjudna.

Den givna slutsatsen är att vuxna människors frivilliga och privata relationer mår bäst av att vara privata.

I dag är politiska intressen så insyltade i sexdebatten att det är nästan omöjligt att urskilja sakfrågorna. Och allting är numera underhållning, eftersom marknadskrafterna dikterar villkoren för medieproduktionen. Förr var det prästerskapet som förföljde folk i moralens namn. Nu är det chefredaktörer i pr-branschen med ekonomisk makt över redaktionerna. Bloggosfären kokar över, och twittret kvittrar hysteriskt. När kalabaliken är ett faktum tvingas tv, radio och morgontidningar ut på banan. Aftonbladet och Expressen har jobbat ner sig i en klass för sig och säljer sexmoralpanik som smör, och kan man sedan på köpet rikta en ful spark mot en politisk motståndare, desto bättre.

Det är ett oroande tecken att Sverige är på väg att kopiera den sexhysteri som länge utmärkt anglosaxiska medier. De privata relationernas intåg i svensk journalistik är en olycka. I stort sett vilken offentlig person som helst riskerar att få se sitt familje- och sexliv som följetong på löpsedlarna. Sängkammarjournalistiken har skapat en vrångbild där otrohet blivit ett värre brott än inkompetens och korruption. Har det begåtts något brottsligt? Har någon utanför familjekretsen med detta att göra? Nej.

Den givna slutsatsen är att vuxna människors frivilliga och privata relationer mår bäst av att vara privata, och politiken mår bäst av att hålla sig till sakfrågorna. Ska anonyma uppgifter om kungens eventuella älskarinnor avgöra frågan om Sveriges framtida statsskick? Svaret är återigen nej. Sexjournalistik är som en bilolycka: Man kan inte låta bli att titta, men snart kanske vi själva sitter i den bilen, och då finns det inga bromsar.

Christer Nilsson
Historiker, författare

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024