Medan Israel och Libanon för första gången på tre decennier sitter vid samma bord, medan Abraham-avtalens logik åter tar fart och medan ett beslutsamt USA förbereder sig för att bryta Irans grepp om regionen, står Europa och tittar på. Passivt. Räddhågset. Senfärdigt.
Det är inte första gången. När Ryssland anföll Ukraina 2022 lovade Europa ”strategisk autonomi” och ”energioberoende”. Tre år senare köper vi fortfarande rysk gas via tredje land, Tyskland har stängt kärnkraften och Frankrike pratar om en ”europeisk armé” som ingen tror på. När Iran och dess proxies byggde upp ett terrornätverk över Mellanöstern svarade EU med svaga sanktioner, fortsatt handel och vackra tal om ”dialog”. Nu när verklig press ger resultat i regionen – diplomatiska samtal, vapenvila och marginalisering av terrorgrupper – är Europas reaktion bara tystnad och en lättnad över att någon annan tar smällen.
Just nu samlas europeiska ledare till möten där de försöker framstå som betydelsefulla. Den 17 april möttes Macron, Starmer, Merz och Meloni i Paris – tillsammans med företrädare för uppemot 49 länder – för att planera en ”defensiv” multinationell mission i Hormuzsundet. Detta skedde efter att Iran redan signalerat att sundet åter öppnats under den pågående vapenvilan, och trots att Trump uppmanat Europa att hålla sig borta. De diskuterade en insats när spelet redan var i gång. På läktaren kommenterade de ett drama som andra styr – med fel timing och utan verklig makt att påverka.
