Nu är det valår igen. En gång vart fjärde år blir landsbygden intressant för de politiska partierna. Centern har sagt att de ska tillbaka till rötterna och inte bara växa i städerna. Miljöpartiet har tagit fram en elbilspremie för landsbygden och en politik för svenskt jordbruk. Vänsterpartiet har en genomarbetad landsbygdsstrategi som utgår från att staten ska fixa problemen. Socialdemokraterna älskar nu hela Sverige och vill att landet håller ihop. Tidögänget lever på billiga bränslepriser och flirtar med jägare om jakten. Liberalerna har ingen landsbygdspolitik alls, eftersom de i princip aldrig talar om livet utanför städerna. Samtliga riksdagspartier tar upp frågor och ger löften där ansvaret ligger på kommuner och regioner. Men det märkliga är att inget parti vill tala om sin egen roll i en utveckling som de nu beklagar.
Många av de problem som lyfts fram har inte uppstått utan politiskt fattade beslut. Centraliseringen av myndigheter, service, sjukvård och polis har pågått under decennier, under regeringar av olika politisk färg. Ändå låter det som om problemen just upptäckts, och därför kavlar politikerna upp ärmarna och lovar att skrida till verket för ett mindre polariserat land.
Samtidigt missar de en ännu viktigare fråga. Landsbygden är inte en plats som ”bara” behöver hjälp. Det är också där stora delar av Sveriges rikedomar skapas. Skogen, gruvorna, vattenkraften, jordbruket och vindkraften finns inte i storstäderna. De finns däremot i de bygder som ofta får höra att de behöver statliga stöd för att överleva.
