Debatten om det kommunala utjämningssystemet beskrivs ofta som en konflikt mellan rika och fattiga kommuner. Men i själva verket handlar den om ansvar och att visa respekt för skattebetalarnas pengar. Därför behöver hela utjämningssystemet reformeras från grunden, skriver Haninges kommunstyrelseordförande Sven Gustafsson (M) och Lidingös kommunstyrelseordförande Daniel Källenfors (M).
Stockholmskommunerna har nu gemensamt protesterat mot slutbetänkandet ”Nätt och jämnt. Likvärdighet och effektivitet i kommunsektorn” (SOU 2024:50), som innebär att ytterligare resurser flyttas från vår region. Det är förståeligt. Förslaget berör dock endast kostnadsutjämningen. Moderaterna i Haninge och på Lidingö menar att den verkliga diskussionen borde handla om att reformera hela det kommunala utjämningssystemet från grunden.
Här finns också en viktig poäng, nämligen att kommuner trots mycket olika ekonomiska förutsättningar kan förenas i synen på ekonomiskt ansvarstagande. Lidingö är nettobetalare i systemet, medan Haninge är nettomottagare, men båda kommunerna arbetar med tydlig ekonomistyrning, fokus på kärnverksamheten och skattesänkningar. Det visar att frågan inte enbart handlar om resurser, utan också om prioriteringar.
Utjämningssystemets grundtanke är rimlig. Skillnader i strukturella förutsättningar ska inte leda till orimliga skillnader i välfärd och service till kommuninvånarna. Men dagens system har tyvärr utvecklats långt bortom detta syfte.
Inkomstutjämningen bortser exempelvis helt från stora skillnader i levnadsomkostnader mellan olika delar av landet. Till exempel betalar Lidingö en avgift på 23 375 kronor per Lidingöbo, medan Högsby får ett bidrag på 23 403 kronor per invånare – ingen hänsyn tas till att bostadskostnaderna på Lidingö är åtta gånger så höga. Samtidigt verkar systemet direkt avskräckande för tillväxt.
Enligt rapporten ”Kommunalråd utan ansvar” (Timbro, 2016) får kommuner endast behålla 5 procent av sina ökade skatteintäkter, medan de kompenseras kraftigt med 95 procent vid minskat skatteunderlag. Resultatet blir att sambandet mellan lokalt ansvarstagande och ekonomiskt utfall försvagas, vilket tydligt kan illustreras med Malmö som exempel. Malmö kan i praktiken slösa bort miljarder av andra kommuners pengar på allt annat än kärnverksamhet samtidigt som detta i tysthet accepteras av alltför många kommunpolitiker runt om i landet. Det spelar alltså ingen roll om en kommun arbetar med att få sina medborgare att gå till jobbet eller om de stannar hemma. Utfallet blir ändå detsamma för kommunen tack vare utjämningssystemet som det ser ut i dag.
Detta är problematiskt. Ett system som i alltför liten utsträckning belönar arbete, företagande och tillväxt riskerar att på sikt undergräva både kommunernas effektivitet och medborgarnas förtroende.
Det visar att frågan inte enbart handlar om resurser, utan också om prioriteringar.
Redan 2013 beskrev Statskontoret syftet med utjämningssystemet på ett tydligt sätt: ”Skillnader i kommunalskatt ska i huvudsak spegla skillnader i effektivitet, service- och avgiftsnivå och inte bero på skillnader i strukturella förutsättningar.” Det är ett viktigt konstaterande, som förtjänar att belysas.
Om skillnader i skattekraft och strukturella kostnader i stor utsträckning kompenseras av systemet innebär det att stora skillnader i kommunalskatt delvis kan förklaras av olika grad av effektivitet och olika politiska prioriteringar. Men det är en diskussion som alltför sällan förs i svensk politik.
Det betyder inte att alla kommuner har identiska utmaningar. Sverige ser olika ut. Men det innebär att vi måste börja tala mer om hur offentliga resurser används och vilka drivkrafter systemet skapar.
Vi menar att ingen kommunledning med självrespekt skulle höja skatten för en högre servicenivå, än mindre höja skatten för att minska avgifter. Därmed kan vi konstatera att alla kommuner med hög skatt är ineffektiva. Att Södertälje har 6 procent högre skatt än Haninge och att Botkyrka har 15 procent högre skatt än Lidingö i ett system där alla kostnads- och inkomstskillnader kompenseras är med andra ord inget annat än ett skamlöst slöseri med skattebetalarnas pengar.
Om fler kommuner i stället gavs starkare incitament att prioritera kärnverksamhet, effektivisera administrationen och värna skattebetalarnas pengar skulle betydande resurser kunna frigöras. Ponera att hälften av Sveriges kommuner med högst skattesats skulle effektivisera 5 procent av sin verksamhet. Då skulle nästan 20 miljarder kronor frigöras – varje år. Om alla kommuner skulle göra samma resa som Lidingö, Haninge och andra skötsamma kommuner skulle detta få en enorm betydelse för att sänka skattetrycket i Sverige. Det skulle i sin tur stärka både välfärden och svensk konkurrenskraft.
Med rätt drivkrafter i det kommunala utjämningssystemet skulle Sverige redan nästa år kunna bli världens rikaste land och socialistisk byråkrati bytas mot köpkraft och investeringsvilja.
Sverige behöver ett utjämningssystem som hjälper kommuner med verkliga strukturella utmaningar, men som samtidigt uppmuntrar ansvarstagande, drivkrafter för arbete och tillväxt. Ett sådant system skulle bättre förena solidaritet med sund ekonomisk hushållning – två principer som borde kunna samla en bred politisk uppslutning.
Sven Gustafsson (M)
Kommunstyrelsens ordförande, Haninge
Daniel Källenfors (M)
Kommunstyrelsens ordförande, Lidingö
