Spaltens rubrik kanske förvånar, men i den andra dansen i barockens danssvit kommer man lätt ut på hal is. Anledningen är att det rätta tempot, den kanske enskilt viktigaste faktorn i en musikalisk tolkning, är notoriskt svårfångat i en courante.
Studerar man dansmanualer från barockens tid känns bilden ganska klar när det gäller barocksvitens tre andra danser, allemande, sarabande och gigue; De tempon som numera väljs när man framför dessa stiliserade dansers instrumentala versioner liknar oftast den ursprungliga dansens.
Så enkelt är det inte med couranten, och det beror såväl på melodiernas unika egenskaper och de särpräglade dansstegen, som på förhållandet mellan dem. En courante går i tretakt, men de typiska melodiska fraserna växlar mellan tvåtakt och tretakt på ett oregelbundet sätt samtidigt som dansstegen, enkelt uttryckt, går i fyrtakt.










