En ”bastufeber” påstås de senaste veckorna ha drabbat landets befolkning. Men om man liksom jag kliver in i en bastu tre eller fyra gånger i veckan kan man bara konstatera att diagnosen nog inte är korrekt ställd.
Det har länge funnits en plats dit jag kunnat dra mig tillbaka. Där jag avskild från omvärldens brus och tjatter kan sjunka in i mig själv och tänka. Eller inte tänka alls. Jag pratar förstås om en bastu.
De senaste månaderna har jag dock känt mig något orolig. Ska bastufriden störas av horder som strömmar in och stojande slår sig ner på lavarna? Eftersom de antagligen inte vet hur man uppför sig i en bastu kommer de kanske att bete sig som om de var på bio: prassla med chipspåsar, gräva i popcornstrutar.