Svenska elitklubbar är fullkomligt försvarslösa inför sin egen framgång. Man bygger upp sig i skymundan. Det sker genom skicklig scouting. Efter ett relativt kort (men mycket målmedvetet) arbete över några säsonger har man en elva som är kapabel att göra avtryck i serietabellen. Men samtidigt som kvittot på ett väl utfört arbete kommer i form av en oväntad topplacering går larmet runt om i Europa.
Mindre klubbars scouter börjar flockas i hopp om att kunna göra fyndköp. Två transferfönster senare står den tidigare så stolta förstauppställningen där som en plockad höna. Med lite tur har klubben då mer pengar på banken än tidigare. Men i den nya situationen har man inte längre den tid som gynnade under uppbyggnadsfasen. Ersättare tas in snabbt, beroende på vad som är tillgängligt för ögonblicket, men den långvarigt uppbyggda balans som gav framgång är utraderad. Några av nyförvärven blir dessutom ofta felköp. Och där sitter man.
Att Sveriges toppserie är några nummer för liten rent ekonomiskt har nog inte undgått någon. Kvalitetsmässigt är det en tredjeplansliga. Ekonomiskt är läget ännu sämre. Ty oavsett om allsvenska spelare ligger på en lönenivå som är imponerande jämfört med vad så kallat vanligt folk tjänar, så är det småpengar när utrikes fotbollsanbud ska matchas.










