Anna-Karin Hatts avgång slog ner som en bomb i det politiska Sverige. I Centerpartiet blev det dessutom en chock. Partiet sattes i en krissituation med elva månader till valet och en valrörelse som flera partier redan påbörjat. Hatt säger att det är den hårda samhällsdebatten med hat och hot som får henne att lämna. I den senaste partiledardebatten läxade hon upp vänsterledaren Nooshi Dadgostar för att hon pratade i mun på alla. Efter debatten bjöd hon in de andra partiledarna för att diskutera ett bra samtalsklimat. Men det blev inget av det, i stället valde hon att lämna politiken

Hatt blev som en främmande fågel i en ny politisk värld. Det syntes på henne att hon inte gillade tonläget i debatterna. Vi kan inte blunda för att politiken också har ett ansvar för den polariserade hårda debatten. Det är inte längre särskilt vänliga eller sakliga tonlägen som förekommer i debatter i riksdag och media. Tvärtom är det personpåhopp, och det har osat både hat och misstro. Den hårda tonen om motståndare som ett hot mot demokratin eller som terroristkramare och judehatare har onekligen drivit på polariseringen i samhället. En period var riksdagsdebatterna så vidriga att jag hoppades att det inte satt skolklasser på läktaren som var där för att lära sig om demokrati och samverkan, men fick se mobbning

Det retar mig också att medierna efter Hatts avgång inte har förmågan att se sitt eget ansvar. De har varit aktiva aktörer i att styra och strypa debatter, och dessutom agerat som ett slags överstepräster i det politiska samtalet. De har även varit viktigt för många att de personer som släpptes fram i debatterna tyckte rätt. I klimatpolitiken blev det väldigt tydligt. Vågade någon ifrågasätta någon del av klimatkrisen blev de stämplade som klimatförnekare. Människor med fel åsikter pekades ut.