Vid Västerbron möter jag som nedstämd yrkesmänniska en 94-årig konsult som fortfarande både joggar och arbetar – och får en ny syn på värde och ålder. I en tid av kompetensbrist ifrågasätts ålderismen: Varför sorteras erfarenhet bort när den kan vara avgörande för prestation, tillväxt och konkurrenskraft?
En sensommardag i början av det här millenniet satt jag på en parkbänk vid Västerbron, bågbron som binder samman Södermalm och Kungsholmen, och ältade ett misslyckat möte. Jag hade just lämnat konferensrummet och satt och blickade ut över den glittrande Riddarfjärden. En brunbränd äldre man i träningslinne och shorts joggade förbi, stannade till och satte sig bredvid mig och började lågmält samtala. Han berättade att han var 94 år och fortfarande arbetade deltid som konsult. Mannen bodde i kvarteret och började varje dag med en löprunda längs vattnet. Efter en upplyftande pratstund tittade han på mig med pliriga ögon och pekade mot Västerbron.
”Jag var orolig för att du skulle hoppa, så jag ville få dig på andra tankar, men nu förstår jag att jag misstog mig.”











