Det går att likna intresset för en adhd-diagnos vid en massrörelse. Köerna är långa till de neuropsykiatriska utredningarna. De gynnsamma sekundärvinster som en adhd-diagnos banar väg för är förklaringen. Föräldrar från medelklassen står i kö för sina barn. Nyligen jublade Bianca Ingrosso i media över att ha diagnostiserats med adhd.

En gång i tiden var det inte många som bekantat sig med de numera välkända bokstavsdiagnoserna. När jag pluggade på psykologlinjen hade inte ens adhd blivit en allmän psykiatrisk term. Då kallades symtombilden MBD, Minimal brain dysfunction, där bokstaven D tidigare stått för ”damage”, och beskrevs som en defekt i hjärnan hos hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter och motorisk klumpighet, det som senare benämndes Damp och nu fått beteckningen adhd. Men i dag är det otänkbart att se dessa anpassningsproblem som en defekt eller en skada. I dag talas det hellre om samhällets anpassningssvårigheter till personer med så kallade npf-diagnoser. Att få papper på en neuropsykiatrisk funktionsstörning kommer nu för tiden ofta som ett glädjebesked nästan i paritet med ett hedersdiplom, som ger passersedel till åtskilliga förmåner, från småbarnsåren till vuxen ålder.