Vara med naturen: Acceptans – att möta, bjuda in och hantera det svåra
Josefin Wilkins skriver om vårt inre och naturens positiva inverkan på vår hälsa
Foto: Matthew Wilkins


Många förstår inte vad acceptans är. Jag själv har varit en av dom. Jag fick för mig att acceptans handlade om att ”gilla läget” eller ”bita ihop”. Jag trodde att acceptans, när man väl kom dit, var en mental plats långt bort från tårar, full av glada harmoniska fiolspelande känslor. Som sjöng la, la, laaaaa! Så jag slet och sjönk som fast i kvicksand. Ju mer jag kämpade desto mer nådde jag botten. Skammade mig själv, fattade inte hur alla andra bara kunde gå vidare. Tänk, vad fel jag hade …

För med livserfarenhet och utbildning inom Acceptance and Commitment Therapy vet jag nu lite mer! Acceptans handlar INTE om frånvaro av negativa känslor utan om att vilja möta, tillåta och ge rum för allt. Här är själva tillåtandet av frustrationen, sorgen, skammen och ja, allt det som inte är “harmoni” viktigt. Ett förhållningssätt till livet där alla tankar, känslor och sinnesförnimmelser, även de som känns smärtsamma och obehagliga, får upplevas och ta plats, precis som de är. Acceptans skapar därmed ett utrymme för det som vi lätt trycker undan. En plats att sluta kämpa. En omsorgsfull hand på magen som krampar.

Acceptans handlar därmed ganska enkelt om att ge oss själva ett alternativ. En utväg som gör att obehag och smärta får hänga med på livets resa.

Att acceptera innebär INTE heller att det som skedde ska vara ”okej”. Det är viktigt att inte bli en "mindfulness junkie". Vid oacceptabla handlingar ska vi göra ett val. Ifall saker som gjorts är fel, försök att förändra. Att agera, säga Nej och stå upp för sig själv är essentiellt för att stärka självkänslan. Känner du dock att du hela tiden slår huvudet i en vägg, att dina handlingar mot förändring inte är verksamma? Kanske till och med orsakar mer skit?

Då är tanken bakom träning i acceptans att inte fastna i ett ältande. Inte låta kontrollen och motståndet dränera energi. Inte gå in i en handlingsförlamning och hopplöshet. Utan lära känna, möta och ge rum för livets svårigheter på insidan. Acceptans upplevs också i olika nivåer. Vissa saker är enklare att acceptera medan vissa saker måste vi öva och ge tid till att processa.

Foto: Matthew Wilkins

Acceptans handlar därmed ganska enkelt om att ge oss själva ett alternativ. En utväg som gör att obehag och smärta får hänga med på livets resa. Vi möter och håller det som sker som en del av att vara en operfekt människa.

Det finns många eko-somatiska tekniker som kan underlätta vår upplevelse av villighet till mötet med det svåra. Detta är en omskriven ACT-version från Russ Harris, 2013. Ett alternativ för dig som behöver en hjälpande hand. En övning som gör otillräckligheten, sorgen och den fysiska oron enklare att hantera.

Lite försnack: När vi väljer att zooma in på svåra känslor växer dessa och blir starkare. Det är därför viktigt att du känner av hur mycket du vill göra eller hur långt in i upplevelsen du vill vandra. Vi övar på att möta, och tekniken är ingen quick-fix utan vi måste återkomma och repetera. Acceptans tar tid.

Viktigt är dock att om du vill jobba med en upplevelse som väcker trauma och som du vet kan bli överväldigande så är det bättre att göra övningen med utbildad terapeut för att få extra stöd.

Eko-somatisk acceptans

Gå till en plats i naturen där du är trygg. Se till att du är varm – ta med en filt om du vill och ett sitt/liggunderlag om det är kallt. Sätt dig på ett sätt som får dig att känna dig avslappnad men också vaken. Du bestämmer själv position. För många hjälper det att ha en rak rygg, kanske luta dig mot ett träds trygga stam. Samtidigt kan kroppens nervsystem upplevas tryggare av att helt läggas ner mot marken. Testa vad som känns bäst.

Börja med att orientera dig i platsen. Skapa trygghet på utsidan. Exteroception handlar om att du noterar sinnesintryck. Vad kan du se, höra, känna? Kan du uppmärksamma någon lukt eller smak? Säg tyst för dig själv det du upplever. Vänd gärna huvudet och titta upp, ner fram och bak samt åt sidan. Genom denna rörelse kommunicerar du med ditt somatiska nervsystem så att hela kroppen är med i upplevelsen. Du kan också röra handen över din kropp. Utforska kroppens strukturer och gränser. När du känner dig trygg kan du gå vidare.

Foto: Matthew Wilkins

Var också medveten om att du alltid kan gå tillbaka till detta steg om du under processen blir osäker.

Ta några djupa andetag med Naturen. Om du vill kan du blunda eller fokusera blicken snett nedåt. Lägg märke till hur naturen skapar syre som du tar hand om. Lägg märke till dansen i andetaget. Förläng din utandning för reglering av koldioxidhalten i kroppen. Naturen är ditt stöd du är inte ensam i andningen och försök att ta med dig ditt lugna andetag igenom hela övningen.

Bjud in i en upplevelse som du just nu kämpar med och som du vill öva dig på att möta. Notera vilka minnen, tankar, känslor, förnimmelser som kommer upp. Notera hur kroppen känns. Zooma in där du känner en spänning eller där känslan verkar ha landat. Försök att nyfiket granska känslan.

Återigen var medveten om att detta kan göra att upplevelsen förstärks. Blir det för jobbigt, så kanske första steget för dig är att notera att det är jobbigt och därefter avbryta och gå gå tillbaka till att notera din omgivning. Lyssna på kroppen, den vet bäst.

Genom att notera upplevelsen så får du kontroll och upplevelsen blir hanterbar.

Känns det dock okej, gå vidare och utforska upplevelsen i kroppen. Hur är dess struktur och form. Om du ritade konturer kring upplevelsen i kroppen vart slutar och börjar den? Ligger den på ytan eller inuti kroppen. Vilken färg och temperatur har den? Notera så många detaljer som möjligt. Genom att notera upplevelsen så får du kontroll och upplevelsen blir hanterbar.

Ta nu återigen några djupa andetag med Naturen. Som att du andas in i upplevelsen. Skapa flexibilitet i utrymmet där upplevelsen och känslan bor. Sprid ut den. Öppna upp för den. Återigen ta in andetaget och naturen som stöd och hjälp. Du är inte ensam i upplevelsen.

Foto: Matthew Wilkins

Se nu om du för några sekunder bara kan tillåta dig att upplevelsen får finnas där. Kanske får du en stark lust att göra något annat. Trycka bort upplevelsen och känslan av den. Tanken som spretar. Notera bara detta. Bekräfta att just nu känner jag si och så. Det är helt okej. Försök att bara vara med det som kommer. Kommer det en kraftig känsla ja tillåt dig att gråta, skratta eller skrika.

Normalisera situationen. Om du vill titta runt dig. Naturen visar tydligt att livet är fullt av upplevelser av både tillväxt och sorg. Allting är föränderligt. Naturen säger till dig att du är helt normal i din upplevelse. Att upplevelsen trots att den är svår också tydliggör att det finns saker som du tycker är viktigt. Att det är okej. Naturen säger att svårigheter är en del av livet. Den säger att trots att vi inte kan få allt, trots att känslan är skit så kan vi ändå göra det som vi tycker är viktigt. Det finns ett val.

Ofta säger kroppen eller naturen till när det är dags att avbryta.

Placera en hand på hjärtat och den andra på något från naturen. Uppmärksamma att detta är en läkande, oxytocin ökande beröring. En läkande relation. En upplevelse av värme och ödmjukhet. En plats av delad mjukhet. Fortsätt att djupandas, förläng återigen utandningen och expandera kring känslan. Sitt i denna upplevelse så länge du känner att du behöver. Ofta säger kroppen eller naturen till när det är dags att avbryta.

När du känner dig redo helt enkelt …

Öppna ögonen och titta runt dig. Betrakta återigen naturen och dess skådespel. Aktivera dina sinnen. Vad kan du höra, se, smaka och beröra? Se hur du är en del av detta skådespel. Sätt dig metaforiskt bland molnen eller uppe i trädkronan. Lägg märke till känslan av föränderlighet. Lägg märke till hur vi i ett utrymme av vidgad medvetenhet kan få perspektiv. Se nya vägar. Sträck på armar och ben. Sträck ut, gärna uppåt för att hämta kraft. Kanske hur fånigt det än kan kännas, ge dig själv ett leende.

Denna övning går in under huden och under tiden jag skriver så får jag flashbacks från hur ofta denna och liknande tekniker varit en hjälp för mig att orka möta. För glöm inte jag är själv som du, en som övar, en som dag för dag tar små steg. Gott att vi inte är ensamma!

Josefin Wilkins. Foto: Matthew Wilkins

Josefin Wilkins är socionom med inriktning på miljöpsykologi och utomhusmiljöer för hälsa och välbefinnande. Hon arbetar inom pre-rehabilitering, föreläser, håller kurser och utbildar inom hälsa. Hon fokuserar på helheten och relationen mellan människan, kroppen och omgivning. Artikeln publicerades ursprungligen på hennes blogg. Följ också Josefins inlägg på Instagram.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.