loading

Foto: Lina Trochez
Foto: Lina Trochez
Livsstil

Vad förlåtelse verkligen är

Nancy Colier

Vi hör ofta att förlåtelse är något storsint, något man mår bra av och att förlåtelsen gör gott för en annan människa. Men det är just det som kan bli ett hinder när vi ska förlåta någon, för det är faktiskt inte alltid vi vill dem väl på riktigt, utan vill att de ska lida lite för vad de har gjort.

Tanken på att den andra kommer att må bättre av vår förlåtelse är utmanande och inte alls det som vi egentligen önskar.

Vi föreställer oss att inte förlåta är ett sätt att straffa, ett sätt att kontrollera en situation vi inte kunde kontrollera. På en primär nivå föreställer vi oss att inte förlåta är att ta hand om ett sår, beviset på att vi fortfarande är skadade och att det alltid kommer att vara betydelsefullt. Att inte förlåta är ett sätt att validera och ära vårt eget ”sår”.

Vi är särskilt övertygade om det här när den vi anser har sårat oss inte tar ansvar för sina handlingar eller hävdar att de inte har gjort något fel.

Att inte förlåta blir ett sätt att hålla fast vid att ha rätt – rättfärdiga vår version av sanningen och behålla känslan av att ha blivit orättvist behandlad.

Vi tror att när vi inte kan förlåta så är det ett bevis på att den andra gjorde fel, vilket legitimerar vår smärta. Det är verkligen så att vi försöker bekräfta, och bekräftar att vi har rätt att vara sårade.

Vi tänker att om vi förlåter den andra så innebär det att vi tycker att det de gjorde var okej.

Vi tänker att om vi förlåter den andra så innebär det att vi tycker att det de gjorde var okej. Vår uppfattning är att förlåtelse säger att det som hände inte längre är relevant, betydande eller levande. Det är som att stryka ett streck över det förflutna och därmed flytta ut det från vårt sinne, vilket kan kännas outhärdligt.

Det som kanske bekymrar oss mest är kanske ändå att den andra ”får komma undan”. Vi likställer det med absolution – personen blir fri från skuld och ansvar för vad de har gjort. Vi tror att de då slipper bördan av att må dåligt över det som hänt.

Vad är förlåtelse och vad är inte förlåtelse?

Förlåtelse är inte att säga att...

- Du inte blev sårad av vad den andra personen gjorde.

- Din smärta är borta.

- Du nu är tillbaka till att vara samma person som du var innan det hände.

- Livet kan ta vid där du var eftersom du nu känner det som att det som hände aldrig har hänt.

- Du inte längre tror att den andra personen bär ansvaret för att ha orsakat skada.

- Du ursäktar den andra personens beteende.

- Du inte längre ser på det som hände som viktigt.

- Du delar skulden för det som hände.

- Du kan glömma det som hände.

Det sätt som vi ser på förlåtelse har brister på många vis. Vi säger ”glömma och förlåta”, men när vi förlåter så glömmer vi inte.

Förlåtelse omfattar inte i sig själv att glömma, och det borde det inte heller göra. Samma gäller för att ”begrava stridsyxan”. När vi begraver stridsyxan så är stridsyxan fortfarande där, men gömd under ett berg av förnekelse. Begravd eller ej, så behöver vi fortfarande sluta fred med vad som skett.

Samma gäller när vi är nonchalanta med förlåtelsen och uppmuntrar oss själva och andra att ”bara släppa”. Men förlåtelse är ingen enkel sak som vi kan rationalisera, intellektualisera, manipulera, eller tvinga oss att känna.

Förlåtelsen är olika för varje person som erfar den. För en del kommer den plötsligt, som en välsignelse, utan att behöva tänka på eller försöka få fram den. För andra är det en mer avsiktlig process som kräver ansträngning och träning. Och för andra är det ett permanent mål som, när man väl har upptäckt det, aldrig försvinner.

Men det kan också vara en känsla som kommer och går som ebb och flod. Det finns inget sätt som är mer rätt när det gäller att hitta eller erfara förlåtelse: alla vägar och versioner av den duger. Och ändå, trots det faktum att det finns oändligt många sorters förlåtelse, så finns det sidor av förlåtelsen som är grundläggande för dess natur.

Vad förlåtelse är

Förlåtelse är, till viss del, en vilja att släppa sin version av en särskild orättvisa och att sluta säga till oss själva om och om igen vad den andra personen gjorde och hur vi tog skada.

Det är ett beslut att låta det förgångna vara, att låta det vara som det är och inte så som vi skulle vilja att det vore.

Det är ett beslut att låta det förgångna vara, att låta det vara som det är och inte så som vi skulle vilja att det vore. Förlåtelse innebär att vi slutar med ”borde ha, kunde ha, skulle ha varit” och ger upp idén om att vi skulle kunna skapa ett bättre förflutet.

Förlåtelse handlar också om en öppenhet för att möta det ögonblick som är nu med ett öppet sinne. Vi kan umgås med den andra personen utan att våra känslor påverkar nuet. Vi kan svara på vad som händer just nu, istället för att reagera utifrån kvarvarande ilska över det som varit.

När vi förlåter slutar vi att använda nuet för att rätta till, rättfärdiga, bekräfta, eller bestraffa det som varit. Det förgångna kan förändra oss för alltid, men vi är beredda att hitta vad som är möjligt just nu, med öppet hjärta och öppna ögon.

Förlåtelse kräver att vi väljer att leda bort vår uppmärksamhet från den andra personen, bort från vad han eller hon gjorde eller inte gjorde, eller behövde göra. Det tar bort fokus från dem, från att vänta på och vilja att de ska vara annorlunda, och flyttar fokus till oss själva; till vår egen upplevelse och vårt hjärta.

Vi slutar försöka få medkänsla eller bekräftelse från den andra, slutar försöka få dem att se och känna vår smärta. Förlåtelse betyder att vi tappar intresset för eller helt enkelt ger upp kampen om att få den andra att förstå vad de har gjort, eller att förstå att vi betyder något.

Vi ger oss själva den medkänsla som vi så hårt har försökt få från den andra.

Vi slutar att kämpa för att få någonting från den andra och tar rollen av att ta hand om själva. Vi ger oss själva den medkänsla som vi så hårt har försökt få från den andra.

Sann förlåtelse innebär att erkänna att vårt lidande spelar roll – för oss, vi som upplever det – oavsett om den andra personen någonsin kommer att hålla med eller inte.

Allt det här gör vi med eller utan den andra personens vetskap. Förlåtelse är ett arbete som sker på insidan.

Förlåtelse handlar ytterst om frihet. När vi behöver någon annans förändring för att vi ska känna oss okej, då är vi fångar i ilskans bojor.

Vi klänger oss fast vid hoppet att vi kanske kan få den empati vi längtar efter, men när vi har fokus riktat utåt så tappar vi vår kraft. Vi använder aldrig vår kapacitet för självmedkänsla. Vad vi vill ha från den vi inte kan förlåta är oftast kärlek. Förlåtelse handlar till sist om att erbjuda oss själva kärlek – och med det, frihet.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading

Foto: Lina Trochez
Foto: Lina Trochez
Livsstil

Vad förlåtelse verkligen är

Nancy Colier

Vi hör ofta att förlåtelse är något storsint, något man mår bra av och att förlåtelsen gör gott för en annan människa. Men det är just det som kan bli ett hinder när vi ska förlåta någon, för det är faktiskt inte alltid vi vill dem väl på riktigt, utan vill att de ska lida lite för vad de har gjort.

Tanken på att den andra kommer att må bättre av vår förlåtelse är utmanande och inte alls det som vi egentligen önskar.

Vi föreställer oss att inte förlåta är ett sätt att straffa, ett sätt att kontrollera en situation vi inte kunde kontrollera. På en primär nivå föreställer vi oss att inte förlåta är att ta hand om ett sår, beviset på att vi fortfarande är skadade och att det alltid kommer att vara betydelsefullt. Att inte förlåta är ett sätt att validera och ära vårt eget ”sår”.

Vi är särskilt övertygade om det här när den vi anser har sårat oss inte tar ansvar för sina handlingar eller hävdar att de inte har gjort något fel.

Att inte förlåta blir ett sätt att hålla fast vid att ha rätt – rättfärdiga vår version av sanningen och behålla känslan av att ha blivit orättvist behandlad.

Vi tror att när vi inte kan förlåta så är det ett bevis på att den andra gjorde fel, vilket legitimerar vår smärta. Det är verkligen så att vi försöker bekräfta, och bekräftar att vi har rätt att vara sårade.

Vi tänker att om vi förlåter den andra så innebär det att vi tycker att det de gjorde var okej.

Vi tänker att om vi förlåter den andra så innebär det att vi tycker att det de gjorde var okej. Vår uppfattning är att förlåtelse säger att det som hände inte längre är relevant, betydande eller levande. Det är som att stryka ett streck över det förflutna och därmed flytta ut det från vårt sinne, vilket kan kännas outhärdligt.

Det som kanske bekymrar oss mest är kanske ändå att den andra ”får komma undan”. Vi likställer det med absolution – personen blir fri från skuld och ansvar för vad de har gjort. Vi tror att de då slipper bördan av att må dåligt över det som hänt.

Vad är förlåtelse och vad är inte förlåtelse?

Förlåtelse är inte att säga att...

- Du inte blev sårad av vad den andra personen gjorde.

- Din smärta är borta.

- Du nu är tillbaka till att vara samma person som du var innan det hände.

- Livet kan ta vid där du var eftersom du nu känner det som att det som hände aldrig har hänt.

- Du inte längre tror att den andra personen bär ansvaret för att ha orsakat skada.

- Du ursäktar den andra personens beteende.

- Du inte längre ser på det som hände som viktigt.

- Du delar skulden för det som hände.

- Du kan glömma det som hände.

Det sätt som vi ser på förlåtelse har brister på många vis. Vi säger ”glömma och förlåta”, men när vi förlåter så glömmer vi inte.

Förlåtelse omfattar inte i sig själv att glömma, och det borde det inte heller göra. Samma gäller för att ”begrava stridsyxan”. När vi begraver stridsyxan så är stridsyxan fortfarande där, men gömd under ett berg av förnekelse. Begravd eller ej, så behöver vi fortfarande sluta fred med vad som skett.

Samma gäller när vi är nonchalanta med förlåtelsen och uppmuntrar oss själva och andra att ”bara släppa”. Men förlåtelse är ingen enkel sak som vi kan rationalisera, intellektualisera, manipulera, eller tvinga oss att känna.

Förlåtelsen är olika för varje person som erfar den. För en del kommer den plötsligt, som en välsignelse, utan att behöva tänka på eller försöka få fram den. För andra är det en mer avsiktlig process som kräver ansträngning och träning. Och för andra är det ett permanent mål som, när man väl har upptäckt det, aldrig försvinner.

Men det kan också vara en känsla som kommer och går som ebb och flod. Det finns inget sätt som är mer rätt när det gäller att hitta eller erfara förlåtelse: alla vägar och versioner av den duger. Och ändå, trots det faktum att det finns oändligt många sorters förlåtelse, så finns det sidor av förlåtelsen som är grundläggande för dess natur.

Vad förlåtelse är

Förlåtelse är, till viss del, en vilja att släppa sin version av en särskild orättvisa och att sluta säga till oss själva om och om igen vad den andra personen gjorde och hur vi tog skada.

Det är ett beslut att låta det förgångna vara, att låta det vara som det är och inte så som vi skulle vilja att det vore.

Det är ett beslut att låta det förgångna vara, att låta det vara som det är och inte så som vi skulle vilja att det vore. Förlåtelse innebär att vi slutar med ”borde ha, kunde ha, skulle ha varit” och ger upp idén om att vi skulle kunna skapa ett bättre förflutet.

Förlåtelse handlar också om en öppenhet för att möta det ögonblick som är nu med ett öppet sinne. Vi kan umgås med den andra personen utan att våra känslor påverkar nuet. Vi kan svara på vad som händer just nu, istället för att reagera utifrån kvarvarande ilska över det som varit.

När vi förlåter slutar vi att använda nuet för att rätta till, rättfärdiga, bekräfta, eller bestraffa det som varit. Det förgångna kan förändra oss för alltid, men vi är beredda att hitta vad som är möjligt just nu, med öppet hjärta och öppna ögon.

Förlåtelse kräver att vi väljer att leda bort vår uppmärksamhet från den andra personen, bort från vad han eller hon gjorde eller inte gjorde, eller behövde göra. Det tar bort fokus från dem, från att vänta på och vilja att de ska vara annorlunda, och flyttar fokus till oss själva; till vår egen upplevelse och vårt hjärta.

Vi slutar försöka få medkänsla eller bekräftelse från den andra, slutar försöka få dem att se och känna vår smärta. Förlåtelse betyder att vi tappar intresset för eller helt enkelt ger upp kampen om att få den andra att förstå vad de har gjort, eller att förstå att vi betyder något.

Vi ger oss själva den medkänsla som vi så hårt har försökt få från den andra.

Vi slutar att kämpa för att få någonting från den andra och tar rollen av att ta hand om själva. Vi ger oss själva den medkänsla som vi så hårt har försökt få från den andra.

Sann förlåtelse innebär att erkänna att vårt lidande spelar roll – för oss, vi som upplever det – oavsett om den andra personen någonsin kommer att hålla med eller inte.

Allt det här gör vi med eller utan den andra personens vetskap. Förlåtelse är ett arbete som sker på insidan.

Förlåtelse handlar ytterst om frihet. När vi behöver någon annans förändring för att vi ska känna oss okej, då är vi fångar i ilskans bojor.

Vi klänger oss fast vid hoppet att vi kanske kan få den empati vi längtar efter, men när vi har fokus riktat utåt så tappar vi vår kraft. Vi använder aldrig vår kapacitet för självmedkänsla. Vad vi vill ha från den vi inte kan förlåta är oftast kärlek. Förlåtelse handlar till sist om att erbjuda oss själva kärlek – och med det, frihet.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024