Det sista jag minns innan jag föll nerför trappan och förlorade medvetandet var att jag hörde den förödande nyheten att min dotter befann sig i en ambulans som snabbt körde mot sjukhuset.

Min dotter Bao My var 11 år vid den tiden och deltog i vad som började som en rolig skolresa till stranden med sin skolklass. Utflykten blev dock kortvarig när ett av hennes epileptiska svimningsanfall slog till utan förvarning.

Hon lekte vid strandkanten tillsammans med sina klasskamrater när hon plötsligt svimmade och föll i vattnet. Liggande neråt inhalerade hon en stor mängd sand och havsvatten och drabbades av lungskador innan de andra barnen insåg att hon inte lekte utan faktiskt var medvetslös.

Bao My fördes snabbt till närmaste sjukhus akutmottagning och överfördes senare till ett mer specialiserat barnsjukhus.

12 hemska dagar

På grund av mitt eget fall och att jag svimmat av så blev stressen stor den dagen för min familj när detta med Bao My hände. Jag hade själv inte bästa hälsan. Fyra år tidigare, 2007, hade jag genomgått en operation på grund av ett diskbråck och hade fyra skruvar inopererade i min ryggrad. Sedan dess hade jag inte varit densamma.

När jag flera timmar senare återfått mitt medvetande åkte jag och min fru snabbt till sjukhuset för att besöka vår dotter. Även om hon såg normal ut visade Bao Mys röntgen senare på natten att en av hennes lungor var svårt skadad vilket krävde akut behandling.

 

Bao My tillbringade 12 dagar på sjukhus innan hon var tillräckligt stark för att komma hem igen. Att stanna hos henne på sjukhuset var en enorm påfrestning för mig, både fysiskt och psykiskt.

Det var 12 hemska dagar. På grund av en allvarlig brist på sängplatser som då fanns, så skulle varje säng rymma tre patienter vilka turades om att bruka den. Många barnpatienter och deras besökare var tvungna att vila och sova i korridoren eller varhelst de kunde finna en plats. Trots den försmäktande värmen hade sjukhuset inga elektriska fläktar. Utöver det så blev jag en gång väldigt tagen av en otröstligt gråtande mamma som hade förlorat sitt barn.

Nästa prövning

Efter att Bao My blivit utskriven började min nästa prövning när min värk kom tillbaka, med smärtor som rörde sig upp och ner i ryggen. Jag tvingades ta ledigt från undervisningen några månader senare och fick lägga in mig för en andra operation på grund av diskbråck.

Min ryggrad behövde sex skruvar för att bli stabiliserad och jag var bunden till sängen efteråt, förlamad. Det var en outhärdlig tid i mitt liv. Jag bara önskade att få dö och slippa smärtan och min förtvivlan. Det kändes som om jag skulle dö, och allt jag kunde göra var att bita mig i läppen för att hindra mig från att gråta då jag inte ville lämna världen medan Bao My fortfarande var så ung.

Det var Bao Mys ömsinta omhändertagande som var den största trösten, och som fick mig att stå ut. Trots att hon bara var 11 år hade hon det anmärkningsvärda tålamodet att ge mig daglig massage, om än med ansiktet blött av tårar. Vid den tiden hade hon själv uthärdat tre år av sin egen sjukdom, som gjort henne svag.

Letandet efter botemedlet

Bao My fick diagnosen epilepsi när hon var 8 år gammal. Trots medicinering och våra ansträngningar att överallt finna ett botemedel, fördes vår familj in i ett konstant tillstånd av rädsla och ångest på grund av hennes okontrollerade epileptiska anfall och svimningsanfall.

Under dessa år var jag alltid orolig när Bao My var i skolan och fick panikkänslor varje gång vi fick ett telefonsamtal från hennes lärare. Min fru och jag fick då skynda oss till skolans medicinska rum och där ängsligt vänta tills hon vaknade upp så att vi kunde ta med henne hem.

Med tiden började Bao My säga att hon ville sluta skolan. Gråtande berättade hon för mig att hon var retad och mobbad, att hon var ensam och att ingen brydde sig om henne.

I vårt letande efter botemedel sökte vi efter hjälp från alla tänkbara källor – allt från västerländska läkare och professorer till orientaliska traditionella läkare. Allt från munkar och nunnor till andra föräldrar i en liknande situation. Vi sökte hjälp i bön och rituella ceremonier, provade offentliga och privata sjukhus, provade allt från heligt vatten och växtbaserade behandlingar till EEG-test. Allt kulminerade i en uppsjö av resultat så tjock som en bok. Inget av detta fungerade.

Otrolig vändning

Så vad var det som äntligen gjorde att saker och ting vände? Till syvende och sist så var det lärdomarna i en mycket speciell bok som lyfte upp oss och ut ur vår svåra situation. För oss var det inget annat än ett mirakel.

I juni 2012, ett år efter händelsen på stranden, gav en vän mig en bok som heter "Zhuan Falun". Det är huvudboken i Falun Dafa, eller Falun Gong, en traditionell kinesisk qigongmetod för att förbättra sinnet och rena kroppen. Den inkluderar undervisning från ett andligt och moraliskt perspektiv samt fyra qigongövningar och en sittande meditation.

Kort efter att ha läst Zhuan Falun kunde jag snabbt vända mig utan smärta. Jag var inte längre förlamad! Jag gick upp och kunde stå! Jag var så exalterad, både för min egen del och även för möjligheten att också Bao My skulle kunna dra nytta av Falun Dafa.

Min vän introducerade mig för andra Falun Dafa-utövare. När jag frågade om de ville komma till mitt hem varje morgon när de var på väg till parken för att göra övningarna och ta Bao My med sig, så accepterade de vänligen detta. Bao My lärde mig sedan övningarna när hon kom hem, och snart hade jag gjort så snabba framsteg att jag kunde stå och röra mig igen.

Bao My fortsatte dock att få epileptiska symptom, inklusive det att gå i sömnen vilket också hände mitt i övningarna i parken. Jag insåg att anledningen till att jag hade fått ett bättre resultat var att jag både gjorde övningarna och läste Zhuan Falun, medan min dotter bara gjorde övningarna men läste inte boken. När vi visste vad problemet var, var det lätt att lösa.

Uthållighet! Min dotter och jag var mycket ihärdiga och vi uppmuntrade varandra. Trots att Bao My bara gick i sjunde klass så hade hon en enorm uthållighet och absolut tillit till vad hon lärde sig i Zhuan Falun.

Miraklet

Slutligen fick vi uppleva ett mirakel. Efter två månaders läsning av boken och strävan efter att följa det som lärdes ut, göra övningarna och meditationen, så förbättrades vår hälsa dramatiskt. I början fortsatte Bao My få epileptiska symptom någon gång någon månad då och då, men hon kunde känna av symptomen som kom innan och därmed bättre klara av det hela. Med tiden hade vårt allvarliga hälsotillstånd helt förändrats.

Från att ha varit ett blygt, sjukt och isolerat barn som kämpade med sjukdom och förtvivlan, så blev Bao My en hälsosam tonåring som gjorde bra ifrån sig i skolan och fick många goda vänner. När man såg henne i sitt nya tillstånd så påminde det mig om hur hon brukade vara när hon var ett litet barn; ett barn som sällan grät och älskade att springa, klättra och sjunga.

Vår familj och vänner var förbluffade. För mig ter det sig som att jag verkligen kan säga att det gudomliga framträdde i den mänskliga världen och räddade min dotter och mig. Ord kan inte beskriva vår tacksamhet.

När jag nu ser på Bao varje kväll där hon sover med ett leende på läpparna, så känner jag mig så fridfull och tacksam. Att se oss så lyckliga som vi är, ingen skulle ha kunnat gissa att det inte var så länge sedan som våra liv var i kaos, utan framtidshopp, och med kroppar i dåligt skick. Idag är vi välsignade med en ljus framtid med bra hälsa.

Thai Quang Vinh är lärare och välkänd författare till många populära böcker som lär ut språk. Han bor i Vietnam.