Den fröjdefulla tiden på året är här. De som inte är religiösa av sig kallar förmodligen julen en enda stor fantasiprodukt, men njuter ändå förhoppningsvis av festligheterna lika mycket som alla andra. Varför är då julen verkligt betydelsefull?

Julen verkar ha firats långt före kristendomen etablerades. Den romerske guden Saturnus firades den 25 december. Men det faktum att man firade den dagen redan före Kristi födelse innebär inte att den inte passar att vara vår juldag, för det skulle vara att hänge sig åt bokstavstro och innebära att vi inte läser på rätt sätt.

Tvärtom, det faktum att Saturnus dyrkades på vår nuvarande juldag gör den bara än mer betydelsefull. Varför? Därför att det pekar på något djupt liggande i det mänskliga psyket som pockar på och som manifesteras den 25 december.

Enligt Last Trumpet Ministries märkte romarna att tre dagar efter årets kortaste dag (som på norra halvklotet infaller någon av dagarna från den 20 till den 23 december) började dagarna bli ljusare! Så guden hade dött och tre dagar senare hade den återuppstått från de döda och börjat lysa upp världen igen. Definitivt en anledning till att fira. För hur skulle detta kunna förstås annat än att ljuset hade besegrat mörkret och att kaos hade besegrats ... av vad exakt? Av guden Saturnus, förstås!

Vad är det som har besegrat mörkret och kaoset? Ljus och mening.

En första lärdom när det gäller betydelse för vårt psyke är alltså att livet triumferar över döden.

För det andra är det ett mirakel att livet triumferar över döden; det är inte något som en mänsklig varelse skulle kunna komma på att göra. Det sker av sig självt och genom sin egen gudomliga kraft. Det är inte vi som fastställer de lagar som reglerar när våra dagar är långa och när de är korta. Som det står i den gamla Egyptiska dödsboken (Ancient Egyptian Book of the Dead): ”Hela den värld som ligger nedanför har ställts i ordning och fyllts med innehåll av de saker som finns ovanför; för de saker som ligger nedanför har inte förmågan att ställa i ordning världen ovanför.”

För det tredje ska vi vara tacksamma för detta livets underverk, och konstigt nog mår vi ännu bättre och ser ännu mer underverk i livet när vi övar oss i att vara tacksamma.

Livets underverk! Det underverk som människolivet är. Vad handlar det om, och varför är julen viktig? Är det bara för att vi ska kunna uttrycka vår tacksamhet och dela med oss till varandra? Kanske det handlar om något långt mer än så?

När jag tänker på de livsformer som står oss närmast, däggdjuren, frågar jag mig: ”Vad frågar djuren sig själva?” och jag får ett överraskande svar. Omedvetna om sig själva ställer sig djuren två enkla frågor: Vad? och Hur?

De frågar sig: Vad är det jag ser komma emot mig? Katt, hund, dammsugare? Reaktion: Spring, frys, attackera! Eller också frågar de: Hur kommer jag åt den lilla sparven som kvittrar i häcken? Och på någon instinktiv nivå svarar de på sin egen fråga med sin nästa rörelse.

Så långt är allt gott och väl. Men vilken fråga ställer de sig aldrig? De frågar aldrig ”varför”. Varför är saker och ting som de är? Varför flyter korken, varför kokar vattnet eller varför existerar universum överhuvudtaget? Varför finns det varande och inte icke-varande? Den sista frågan får oss nästan att tänka på vår egen existentiella ångest.

Isarna kan smälta och isbjörnarna försöker överleva, men inte upplever de någon existentiell ångest över sin situation på planeten. Och naturligtvis, när ”varför” har avlägsnats från människans resonemang, då frågar hon bara ”vad” och ”hur”.

Att begränsa sina frågor till ”vad” och ”hur” är för människan att befinna sig i helvetet. Sisyfos i helvetet kan inte fråga sig varför han ständigt rullar stenen uppför kullen, för om han kunde ställa den frågan skulle han sluta med det.

Ja, vi ser människor som lever i helvetet, och ett säkert tecken på det är den repetitiva uppgiften som inte behöver utföras, men som utförs om och om igen. I helvetet kommer man aldrig till roten av en fråga eller ett problem, eller ser varför det är som det är. Som Ingmar Bergman konstaterade: ”Helvetet är en plats där ingen längre tror på lösningar.”

Att befinna sig i helvetet innebär i praktiken att man helt och hållet avlägsnas från verkligheten. Vanligtvis när människor bara ställer frågorna ”vad” och ”hur” kan de inte acceptera verkligheten sådan som den är, utan föredrar de falska självbilder som de har skapat och som blir till ett skyddande fysiskt och känslomässigt skal.

Så varför är ”varför” viktigt? Därför att ”varför” pekar på anledningen till att människor är annorlunda och unika, och därför att ”varför” pekar på det som är centralt i fråga om meningen med våra liv. Utan mening, inget riktigt liv.

Vad är det som har besegrat mörkret och kaoset? Ljus och mening. Det vi firar på djupaste nivå på juldagen är att vi får mening med våra liv. Meningen medför naturligtvis ett ändamål, och ändamålet förutsätter en förutbestämmelse, och förutbestämmelsen innefattar, till skillnad från ödet (där vi är fångade), storhet.

I den kristna traditionen förknippas alltså ljus och mening med Kristi födelse. I alla familjer inger ett barn förhoppningar, och mer specifikt är detta barn – precis som potentiellt alla barn – förutbestämt för något stort.

Mening har alltså att göra med ljus och ett svar på frågan ”varför?” Mening och frågan ”varför” är en kombination som passar som hand i handske, eftersom det ena är ett lager utanpå det andra. Vi har ett ”varför”, och det besvaras av mening. Detta var något som de gamla religiösa traditionerna insåg. Kanske det mest kända exemplet av alla är inledningen till Johannesevangeliet, där vi läser: ”I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.”

Det grekiska ordet ”logos” betyder ”ord” och inte bara ”ord” utan också ”mening” eller ”anledning”; vi kan i dag se dess etymologiska rot i vårt ord ”logik”. Logik innebär anledning, förnuft, sammanhang, konsekvens och ordning. Vi har alltså: I begynnelsen fanns meningen, som fanns hos Gud, och meningen var Gud.

Så utomordentligt och så abstrakt – om det inte vore för det faktum att vi på juldagen också har barnet!

Julen kräver av oss att vi tror att mening och ordning är roten till liv, inte kaos och sönderfall – att personlighet och ljus övervinner djuret i oss, såväl som mörkret.

Och så här ligger det till: man kan inte resonera sig fram till meningen, eller anledningen; den kan bara nås genom tro. Som G.K. Chesterton påpekade: ”I den mån religionen är borta försvinner också all rim och reson. För de är båda av samma primära och vederhäftiga slag. De är båda bevismetoder som själva inte kan bevisas.”

Faktiskt ligger tro till grund för vetenskapen, på samma sätt som den är grunden för religiösa övertygelser.

Så slående; vi i den moderna världen vill gärna tro att förnuftet dikterar vårt beteende. Men förnuftet är lika irrationellt som tron kan tyckas vara, på så sätt att förnuftet inte kan bevisa sig självt och då återstår att tro på förnuftet. Faktiskt ligger tro till grund för vetenskapen, på samma sätt som den är grunden för religiösa övertygelser.

Julen inbjuder oss till att fira inte bara tron på en individ, vilket kan vara valfritt för många, utan också en tro på ordningen, rationaliteten, meningen med kosmos och därmed meningen med våra liv.

Oavsett hur mörkt och kallt det är ute (vi befinner oss trots allt på norra halvklotet) och oavsett hur kort dagen (eller våra egna liv) är, så finns det en enorm mening i kärnan av alltsammans. Och denna mening firar vidlyftigt livet och uppmanar oss att tacka för det.

James Sale - Affärsman, författare och poet