Har Sverige ett nytt friidrottsunder på gång - eller är det en VM-hajp?
Likheter med det tidiga 2000-talets unika framgångar finns - men de är ännu långt ifrån lika stora.
– En sådan som Carolina Klüft får man fram en gång på hundra år, säger förbundskapten Karin Torneklint.
24-årige Daniel Ståhl är världsetta i diskus och blott 17-årige Armand Duplantis är världstrea i stavhopp. Duon är Sveriges två största medaljhopp inför VM i London i augusti.
Trots att ingen av dem ännu har tagit någon stor internationell seniormedalj.
Skillnad var det under tidigt 2000-tal då Sverige tog 15 OS- och VM-medaljer, varav åtta guld, på sex stora utomhusmästerskap 2000-2007.
"Galen fas"
– Man kan aldrig jämföra med den riktiga storhetstiden. Det är väldigt få som heter Carolina Klüft, går in och tar sin guldmedalj i sjukamp de första dagarna, och släpper pressen för alla andra. Den fördelen är väldigt svår att ha, Carolina Klüft är en på hundra år som man får fram. Sedan hade vi dessutom Christian Olsson som levererade extremt bra, säger nuvarande förbundskapten Karin Torneklint.
– Det var en helt galen fas i början av 2000-talet när "76-generationen" med Stefan Holm, Kajsa och ganska många fler kom fram och sporrade varandra. Det var helt magiskt att vara med under de åren, säger Yannick Tregaro.
Tregaro var coach för trestegshopparen Christian Olsson, men också för bland andra höjdhopparna Kajsa Bergqvist, Emma Green och Linus Thörnblad.
Han lyfter fram ett tränarprojekt som en av nycklarna till framgången.
Tränarprojekt
– En av de viktigaste grejerna som hände var att Ulf Karlsson (dåvarande förbundskapten) och Nils-Egil Rosenberg (beteendevetare) drog igång ett coachprojekt 2000-2004. Det handlade om att vi skulle lära känna varandra bättre och stötta varandra. Om vi tränare var trygga i varandra, mådde bra och kände varandra skulle den attityden och känslan sprida sig till de aktiva, säger Tregaro.
På grund av sämre ekonomiska förutsättningar, färre stora sponsorer och mindre pengar från Riksidrottsförbundet, finns inget liknande tränarprojekt 2017.
I stället startade svenska friidrottsförbundet för några år sedan grenspecifika prestationscenter i olika delar av landet med ekonomiskt stöd från kommuner, lokala universitet och friidrottsförbund.
– När "friidrottsundret" existerade ville man se "vad har vi gjort som är väldigt annorlunda" och att det skulle ha funnits en ingrediens. Men det fanns inte. Vi var väldigt många olika coacher som samtidigt hade ett gäng väldigt talangfulla individer som tränade väldigt hårt och seriöst. Det fanns en väldigt stor bredd, den likheten har vi nu, säger förbundskapten Karin Torneklint, som tidigare tränade häcklöparna Susanna och Jenny Kallur.
"Emma blev nästan hånad"
Yannick Tregaro, som vid VM i London inte tränar någon i landslagstruppen, lyfter fram förhållandet mellan framgång och förväntan i medierna.
Hur några - i världssammanhang sett - mindre bra resultat kan hyllas till skyarna. Och tvärtom.
– Grejen var att det hade varit dåliga resultat i slutet på 90-talet. När Christian (Olsson) var med på OS 2000 och kom 16:e så blev det jättepositiva skriverier. När "Robban" (Kronberg) gick till OS-final på 110 häck kommer jag ihåg att Göteborgs-Posten gjorde en bilaga - då blev han åtta. När jag tränade Linus blev han femma på VM i Berlin 2009 och blev helt sågad. Emma har många gånger blivit sjua. Hon blev nästan hånad och nerskriven för att det hade varit så himla höga förväntningar, säger Yannick Tregaro och fortsätter:
– Nu tycker jag att det där börja vända lite grann igen, vi har dragit ned förväntningarna lite. Vi vet att det inte är så himla lätt att vara bäst i världen, och då har några börjat komma fram igen i alla grengrupper. Hela svensk friidrott mår väldigt bra.
– Den här framgången som vi har nu (inför årets VM) har byggts upp under tre års tid, vi har känt att det funnits otroligt många talanger som vi bara väntat på ska slå igenom. Vi har sett potential hos vissa som är enorm. En sådan som Daniel, där har man ju bara väntat på att han ska få det här genomslaget. Man har varit med honom och sett honom kasta på träningar, och vet att han har en enorm kapacitet. Träning tar tid, man ändrar ingenting i dag och så blir det bra i morgon - det är långa processer, säger Karin Torneklint.
(TT)