TV-teatern var en gång i tiden en tradition som hade sin guldålder mellan åren 1954 och 1968. Även under 1970-, 1980- och 1990-talet bjöds via TV-rutan på stor teaterkonst. Under 2000-talet försvann dock TV-teatern, och de röster som sedan dess har höjts för att återuppliva den har talat till ett public service som slagit dövörat till.

Den första fasta svenska TV-teatern varade mellan åren 1954 och 1968, men även så tidigt som 1950 gjorde man de första stapplande stegen. På grund av min i sammanhanget ringa ålder fick jag aldrig uppleva denna tid – en tid som många kallar guldåldern inom svensk TV-teaters historia. Jag är är väl inte avundsjuk, det är ju trots allt en i tiden och rummet försvunnen värld, men repertoaren, produktionen och skådespelarensemblen man bjöd det svenska folket på inger inte desto mindre respekt och vördnad i mig.

För att exemplifiera det hela: bara under spelåret 1961/1962 spelade TV-teatern med ledning av Henrik Dyfverman som teaterchef in över trettio teaterföreställningar. I den fasta skådespelarensemblen hade man namn vars begåvningar och vitt skilda temperament skulle gjort vilken stor teater som helst i världen grön av avund, som Margareta Krook, Monica Nielsen, Keve Hjelm, Torsten Lilliecrona och Åke Grönberg.