Musikgruppen Huun-Huur-Tu från den lilla ryska delrepubliken Tuva norr om Mongoliet, har blivit känd över hela världen för sin märkliga strupsång. De både rekonstruerar och bygger vidare på landets folkmusiktradition. Sedan 90-talet har de turnerat runt om i världen och samarbetat med olika världsartister, litegrann som en modern version av den nomadkultur de tillhör.

Strupsång låter som en fysisk omöjlighet – hur bär de sig åt? Sayan Bapa, en av bandets grundare, skrattar när han säger att man måste vara försiktig med sin sovande strupmuskulatur. Man kan inte förvänta sig att behärska konsten vid första försöket – han och de flesta andra strupsångare har tränat på detta sedan i femårsåldern.

— Det var en rolig lek. Pojkarna lyssnar och försöker att härma. Det är som när man lär sig att rida och försöker att förstå hästen, det är samma (med strupsång), du behöver förstå vad det är som din far och farfar gör, och sedan försöka göra likadant.

Huun-Huur-Tu har samarbetat med musiker som Frank Zappa, Kronoskvartetten, irländska The Chieftains, bulgariska sångensemblen Angelite och den japanska trumgruppen Kodo. Tuvansk strupsång har blivit ett ganska välkänt ljud som numera används flitigt i filmmusik, men många vet ingenting om den gamla kulturen i Tuva som bandet förkroppsligar.

Rekonstruerar en musiktradition

Strupsången har en lång historia. Den återfinns i sagor och legender lika gamla som bergen, säger Sayan Bapa. Man kan spåra den 4 000 år tillbaka i tiden. Till och med de gamla grekerna pratade om strupsången från Sibirien och ”världens mörka delar”. Bapa beskriver strupsången som väldigt emotionell och andlig. Den är ett traditionellt manligt uttryck som visar på kraft och ärbarhet.

Huun-Huur-Tu vill rekonstruera Tuvas gamla musikaliska tradition som till stor del slogs sönder på 20- och 30-talen efter ryska revolutionen.

— Vi försöker att föreställa oss hur våra förfäder spelade musik. Förr i tiden var musikerna multiinstrumentalister. Man kanske var bäst på mungiga eller något annat instrument, men de flesta behärskade flera instrument. De samlades och jammade tillsammans, improviserade runt en sång med ord, instrument och strupsång. Det var väldigt viktigt i våran kultur.

Gruppen har rest runt i hela Tuva och träffat gamla musiker som de spelat tillsammans med, plockat upp många gamla traditioner och traditionella sånger från 100 och 200 år tillbaka i tiden. Periodvis turnerar de runtom i världen, inte helt olikt nomadlivet.

— Vi reser fortfarande, långt bort. Våra förfäder reste också långt men med kamel och häst, till Kina och Ryssland och andra platser. För länge sedan var vi krigare tillsammans med Djingis Khan. De var också en sorts nomader, men i krig.

Gör musik av djurens rytm

I Tuva finns det fortfarande nomader. Idag lever många även i städer, men de allra flesta har i sin barndom hjälpt de äldre i familjen med hästar, hjortar, kor och får, berättar Bapa. Han säger att de alltid i historien handskats med kor och tjurar, kameler och hästar.

— Alla dessa djur har sin egen rytm, sitt eget sätt att röra sig, ett groove av stora muskler, med en egen rytm. Tuvas folk har en stark koppling till djuren. Vi ser djuren som en del av familjen. Vi är hela tiden medvetna om rytmen, sången, hjortens och kamelens speciella rörelser. I Tuvas musiktradition är det viktigt att känna till vad rytmen betyder, speciellt hästens.

Strupsången är glädjefylld, säger Bapa, och man har alltid sitt instrument med sig – rösten. Kanske sjunger han två ord:

— Ibland översätter jag dem till folk efteråt, men ibland har jag inga ord för det, det är bara väldigt starkt levande, jag börjar bara känna det, liksom emotionellt. Det är som att spela flöjt.

Flera strupsångsstilar

Enkelt uttryckt finns det tre huvudstilar; sygyt, som har en väldigt hög tonhöjd, khöömei, som ligger i mitten och kargyraa har låg frekvens. Sedan finns det några substilar, samt blandningar mellan huvudstil och substil. De olika stilarna har olika tekniker.

I den höga tonen kramar man åt strupen, låter luften flöda genom en litet hål på kanske två millimeter. I mellantonen öppnar man upp lite, och i den låga tonen är musklerna avslappnade, berättar Bapa. Ovanför den låga tonen hittar man en melodi, som en flöjt.

Strupsångaren använder specifika strupmuskler, ”de falska stämbanden”. Vanligtvis använder människor dem inte under ett helt liv. Strupsångaren spänner dem och låter dem vibrera, det vibrerar även i bröstkorgen. Huvudet fungerar som en resonanslåda. Allting – magen, näsan, hjässan, käkarna, läpparna, tungan –  får arbeta för ljudet, för att göra ett bättre ljud, ett vackrare ljud, säger Bapa.

Det är viktigt att föra kulturen vidare, anser Sayan Bapa, inte minst för att den är en stor glädje, men den har också djupa innebörder:

— Musiken är någonting levande. Man måste skapa den med sina rötter. Livet släcks om man inte har några rötter. Har man starka rötter har man en stark ande och stark känsla. Man förstår livet bättre om man förstår traditionell musik, eller en sådan livsstil. För mig är det viktigt på så vis, säger Sayan Bapa.