Polyfonisk musik: Klassiker värda uppskattning
Tenoren Tom Solon om den tidiga musikens mirakel
Canticum Scholare ger en julkonsert i St Josephkyrkan i Greenwich Village, New York, december 2015. Foto: Raymond Beegle


Den tidiga musiken är ett mirakel på många sätt, säger tenoren Tom Jim Solon, medgrundare till New York-baserade a cappella-gruppen Canticum Scholare. Bara det faktum att musik från medeltid, renässans och barock har överlevt i hundratals år är häpnadsväckande, säger han.

Utan vare sig digitala kopior eller backup-system har den tidiga musiken på något sätt lyckats undvika eldsvådor och översvämningar, klarat sig igenom felhanteringar och olyckor, och tagit sig ända fram till oss, som original på pergament, handskrivna av kompositörerna.

Idag är det svårt att förstå att dessa stycken över huvud taget komponerades, beroende som vi är av datorer och musikappar, säger han. Det är svårt att förstå hur många timmar av långtråkigt arbete som måste ligga bakom en hel mässa.

Den mesta musik överlever inte längre än 25 år. Överlever ett verk sin generation ser vi det som en klassiker i sin bestämda genre. Det är ett mirakel att 400 eller 500 år gamla notskrifter har bevarats och fortfarande spelas i Vatikanen och andra katolska kyrkor.

Det är djupet i dessa klassiker som gör dem viktiga

Tom Solon, medgrundare till Canticum Scholare

I det perspektivet kan den tidiga musiken ses som klassiker, även om den tekniskt sett är äldre än den era som benämns som den klassiska, säger Solon.

Det är inte bara dess beständighet, dess livslängd och miraklet att de över huvud taget kom till som är fantastiskt, säger han, utan även den effekt som musiken har på oss.

Den ger oss en känsla av gudomlighet, säger Solon. När den ekar i de lokaler som den var skriven för – kyrkor och katedraler – får den människor att känna sig närmare Gud. Den fungerar som en "katalysator för en andlig upplevelse", säger han.

Det är djupet i dessa klassiker som gör dem viktiga, enligt Solon. Musiken "fungerar som en bro från människovärlden till den gudomliga världen. Den är ett fordon som för våra själar och sinnen bort från det världsliga, och får oss att fokusera på Guds kärlek till oss," säger han.

Tom Solon, medgrundare till Canticum Scholare. Foto: Privat

När folk hör Canticum Scholare, en professionell a cappella-ensemble specialiserad på renässans- och barockmusik, blir de betagna av dess skönhet och enkelhet, och hur den berör själen.

– Det har kommit människor till mig efter en föreställning, gamla och unga, och alla inspirerades av musiken. De var konfunderade över att de inte hade hört mer av den, säger Solon.

Polyfonisk musik, då och nu

Det är inte en slump att den tidiga musiken är så djup, säger Solon, eftersom den skrevs som sakral musik.

Kompositörerna på den tiden hade en världssyn som gjorde att de lade ned hela sin själ i arbetet, utan egen vinning i åtanke. Deras enda motivation var att rädda människors själar. Hela mässor skapades med denna intention.

Polyfon musik är faktiskt mycket svårare att sjunga, eftersom du måste göra en egen tolkning

Tom Solon, medgrundare till Canticum Scholare

– De skapades till Guds ära och av kärlek, säger Solon.

Den tidiga musikens struktur var mestadels enkel. Det var vanligt att stycket innehöll bara en sångstämma, vad vi kallar monofoni. Det var också vanligt med körverk bestående av fyra eller fler stämmor, i vilka oberoende melodier sjöngs samtidigt. Solon beskriver denna polyfona musik som ett "symbiotiskt havsväsen".

Sångarna med sina röster matchar styckets sakrala intention; musiken beskrivs ofta som att den låter ren. Man sjunger utan vibrato, eller med "rak ton", lite likt sjungande barn. Kanske är det därför som den beskrivs som ren.

Forskare är inte säkra på hur den raka tonen utvecklades. Inte heller är de säkra på att denna egenskap faktiskt beskriver hur sångare lät på den tiden, förklarar Solon. På den tiden gjorde man inga noteringar om hur den polyfona musiken skulle tolkas.

– På 1800- och 1900-talet skrev kompositörer ned exakt det som de ville att du skulle göra – forte, diminuendo. Polyfon musik är faktiskt mycket svårare att sjunga, eftersom du måste göra en egen tolkning.

Att musiker idag sjunger den vibratolösa tonen beror på att instrument på den tiden ofta spelades utan vibrato. Instrumentsträngar gjordes till exempel av fårtarmar, som skulle gå sönder om man spelade med vibrato.

Canticum Scholare sjunger tidig musik. Foto: Tom Solon

Rena a cappella-röster, i lager ovanpå varandra, där var och en följer sin egen melodi, är en omisskännlig tidsmarkör, säger Solon. I bröllopsscenen i filmen "Queen Margot", till exempel, som utspelade sig 1572, använde kompositören Goran Bregovic polyfoni för att tittarna direkt skulle veta vilken tidsperiod de befinner sig i.

En del tonsättare har gått längre med detta gamla ljud än att bara återskapa det förflutna. En del, som Eric Whitacre, använder det för att skapa ny musik. Whitacre är den kompositör som kanske är mest känd för att blåsa nytt liv i den polyfoniska soundet, och mycket av hans drabbande och vackra musik bibehåller känslan av något heligt.

Han kände att den saknade djup, eftersom nästan all opera är sekulär.

Medan dessa kompositörer håller liv i den polyfoniska musiktraditionen tog Solon en annan väg – att få själva den tidiga musiken att överleva.

Liksom många klassiskt skolade sångare har Solon studerat opera. Han tog sin kandidatexamen i sång vid Manhattan School of Music. Men Solon fastnade aldrig för operan. Han kände att den saknade djup, eftersom nästan all opera är sekulär.

Solon utvecklades musikaliskt i flera prestigefulla körer i New York, men hans passion för tidig musik ledde honom till ett samarbete med kollegan Jin Krista Kang. Tillsammans grundade de Canticum Scholare. Dess uppdrag är att främja den allmänna medvetenheten om, och uppskattning för, den tidiga musiken.

Om tidig polyfonisk musik inte spelas, säger Solon, "kommer dessa mirakler att försvinna bakom plexiglas, eller glömmas bort i historiens soptunna".