Sökandet efter Buddha
Gamla kinesiska berättelser
De blinda var fast beslutna att de skulle träffa Buddha Sakyamuni.


Det här är en berättelse om beslutsamhet och att aldrig ge upp. Den handlar om en stor grupp blinda som var fast beslutna att få träffa Buddha. Trots många motgångar fortsatte de outtröttligt tills de hade uppnått sitt mål.

I den gamla staden Vaishali i Indien, fanns det en gång 500 människor som var blinda. På grund av sina handikapp kunde de inte arbeta för sitt uppehälle och var tvungna att tigga mat. Varje dag fick de uppleva förnedring och diskriminering.

När de en dag fick höra att prins Siddharta, eller Sakyamuni som han också kallas, hade blivit upplyst till Buddha tändes ett hopp i deras hjärtan. De var övertygade om att Buddha hade förmågan att  hjälpa människor att bli fria från alla sjukdomar, problem och sorger. Alla hade en uppriktig önskan att följa den buddhistiska vägen, förbättra sin karaktär, kultivera visdom och moral, då kanske de kunde förtjäna en sådan välsignelse.

Efter en stunds diskussion bestämdes att de skulle försöka hitta ett sätt att få träffa Buddha personligen. Gruppens ledare föreslog att de själva skulle ta initiativet. De skulle besöka Buddha istället för att vänta på att Buddha skulle komma till dem. De lejde en vägledare som skulle hjälpa dem på vägen och leda vandringen eftersom de inte kunde se.

Dagen för avfärd kom och de gav sig iväg. Hand i hand traskade de bakom sin vägledare. Ledet var uppseendeväckande långt och böljande fram och tillbaka. Trots att vandringen var mödosam förblev deras tro stark, och ju längre de gick desto ljusare blev deras sinnen och stegen lättare.

En thangka, eller buddhistisk målning av ”Buddha med Etthundra Jatakaberättelser” Tibet 1200–1300-talet. Jatakaberättelserna berättar om Buddhas tidigare liv som både människa och djur, där varje berättelse är en lektion om dygd. Christies Auktionshus (Public Domain)

En dag kom de fram till ett stort träsk som de måste ta sig över för att komma till kungariket Magadha, där Buddha bodde. Men när vägledaren såg faran som låg framför dem blev han rädd. Utan tanke på hur de skulle gå för de blinda, deras liv och säkerhet, stal han deras pengar och lämnade dem där. Omedvetna om vad som hänt väntade de blinda på att de skulle fortsätta. De väntade och väntade men ingen kom.

Så hörde gruppens ledare ljudet av vatten och sade att de skulle gå i den riktningen. 

När de gått en stund hördes en arg röst från en bonde som skrek: ”Era odjur, är ni blinda? Ni trampar ner mina nysådda plantor så de dör”.

”Åh, himmel! Vi är så ledsna. Vi kan faktiskt inte se. Om vi hade kunnat se hade vi aldrig trampat på era plantor”, ursäktade ledaren djupt ångerfullt. ”Kan ni ha barmhärtighet med oss, och tala om hur vi ska gå för att träffa Buddha. Våra pengar har blivit stulna, men vi kommer naturligtvis att kompensera er för plantorna senare. Jag lovar.”

Bonden som tyckte synd om de blinda människorna som råkat så illa ut suckade och sade: ”Det gör inget. Följ bara efter mig. Jag ska ta er till Buddhisttemplet i Shravasti där Buddhan är.” Gruppen blev överlycklig och tackade honom gång på gång.

Äntligen framme

Bonden ledde dem till templet som han lovat, och de blinda var exhalterade över att äntligen ha kommit fram till sin destination. Men deras glädje byttes snart till besvikelse när abboten berättade att de kommit för sent. Buddha hade återvänt till Magadha.

Gruppen bestämde då att de skulle göra den svåra vandringen till Magadha. På vägen fick de överkomma all slags svårigheter. När de slutligen kom fram fick de veta att Buddha hade rest tillbaka till Shravasti.

Trots att de var så trötta och utmattade var de fast beslutna att se Buddha, så de vände och gick tillbaka till Shravasti. När de kom dit igen kunde de inte tro att abboten i templet än en gång skulle säga att Buddha hade återvänt till Magadha, men det var precis vad han gjorde. Han tyckte väldigt synd om dem.

Men de var alla fast beslutna och hade avgett ett löfte att inte återvända hem utan att ha fått  se Buddha. På det här sättet fortsatte de att vandra fram och tillbaka sju gånger.  Varje gång de kom fram fick de höra att Buddha precis rest därifrån. Men Buddha hade sett deras starka tro och hängivenhet, så när de kom tillbaka till templet i Shravasti för sjunde gången var Buddha där och väntade på dem.

”Åh, Store Buddha! Var snäll och ge oss ljus! Låt oss få se Buddhas storslagna prakt!” bönföll gruppen. Alla 500 gick ner på knä och bugade med pannan i golvet, visade den högsta formen av respekt för Buddha.

Buddha såg deras goda hjärtan och sade: ”Ni är så uppriktiga och har gjort så många, långa och svåra resor ändå har er tro och beslutsamhet varit orubblig. Jag ska förläna er ljus.”

I samma ögonblicklig kunde alla de 500 blinda människorna se igen. De tackade Buddha för hans outsägliga nåd. Alla blev sedan flitiga lärljungar till Buddha och nådde Arhats nivå vid slutet av sin kultivering.

Översatt från engelska av Epoch Times Sverige. Berättelsen är återpublicerad med tillstånd från boken “Treasured Tales of China,” Vol 1.