De vita anses, enligt den postkoloniala teorin, vara förblindade av privilegium. Med sin nedärvda förtryckarstatus sägs de vita vara i grunden ur stånd att förstå minoriteters tillvaro. Men hur korrekt är den här generaliseringen?
I boken The Clash of Civilizations från 1996, förutspår statsvetaren Samuel P. Huntington att de viktigaste byggstenarna i det internationella systemet efter kalla kriget kommer att vara kulturer, i stället för stater. Huntington identifierade sex kulturer, däribland västerlandet, den konfucianska, östortodoxa och islamiska världen. Även en afrikansk kultur tycks vara en möjlighet i framtiden, då ingen annan kontinent i skrivande stund genomgår en liknande demografisk explosion (tre procents tillväxt årligen). Medelåldern i Afrika är 19 år, vilket kan jämföras med Kina, där snittet är 37 år, och som en följd beräknas Afrikas befolkning tredubblas fram till 2050 (en folkmängd på 1,34 miljarder). Megastäder växer fram, men eftersom infrastrukturen inte hinner med blir resultatet överbefolkning – och allt fler afrikaner emigrerar därför, i jakt på bättre levnadsvillkor.
Kolonierna i Afrika avskaffades efter andra världskriget och apartheid i Sydafrika upphörde 1994. Men likväl dröjer sig spöket efter koloniseringen kvar i form av interventionspolitik, expropriation av naturresurser, fortsatt ekonomiskt beroende och ensidiga handelsavtal – en sorts neokolonialism. Även om de koloniala aktörerna i Afrika till stor del har bytts ut fortlever alltjämt en känsla av etnisk revanschism hos de u-länder som känner sig exploaterade och historiskt eftersatta, och i många afrikanska länder finns nu en utbredd antivit rasism och hatretorik.
