Sight-Size: Varför antikritning?
Studier av ett huvud i Laokoongruppen och Apollo di Belvederes huvud, okänd konstnär, 1800-tal.


Du kan gå in i vilken ateljé eller konstakademi som helst – antagligen kommer du att se åtskilliga gipsavgjutningar på väggarna och i hyllorna. Vad används de till och varför valde man just dessa skulpturer? Dagens elever påverkas knappt eller inte alls av svaren på de här frågorna, men så har det inte alltid varit.

”En akademi skild från antiken är otänkbar. Men själva historien om västerländsk konst går inte att tänka sig utan antiken.” (1)

– Carl Goldstein, konstpedagog

Gipsavgjutningarnas historia i konstundervisningen går tillbaka till antikens Grekland, till mitten av 500-talet f Kr. Men detta är lite missledande, samtidigt som det är sant. Många av de klassiska skulpturerna som avgjutningarna kommer från är faktiskt romerska kopior skapade ett halvt millennium senare.

Även den delen av historien är höljd i dunkel. När romariket sakta föll sönder gick många av marmorkopiorna förlorade. Det har sagts att detta är en av anledningarna till att kontinenten övergick i medeltiden. Vare sig det var en del av orsaken eller bara en konsekvens, är det tydligt att den frona glansen hos den västerländska figurativa traditionen inte återkom förrän renässansens början.

På den tiden växte staden Rom, och följaktligen återställde man gammal mark. Vid dessa utgrävningar hittas ofta antikviteter. En del av dem var original, andra var de ovan nämnda romerska kopiorna. Tack vare detta har vi återigen tillgång till många av den klassiska världens mest kända skulpturer, som Belvederetorson, Apollo di Belvedere och Laokoongruppen.

En del av Pennsylvania Academy of the Fine Arts antikrum 2015.

”Skönhet ligger i betraktarens öga” är ett välkänt talesätt, men det var inte drivande för konsten före den realistiska konströrelsen i mitten av 1800-talet. Visuell skönhet återfanns oftast inte i en enskild person, utan i en kombination av de bästa aspekterna hos flera. Konstnärerna och renässansens tänkare insåg att deras motsvarigheter i det klassiska Grekland förstod detta bättre än någon annan. Därför fanns skönheten i antiken.

I slutet av 1700-talet var antikens koncept om naturens perfektion känt som le beau idéal.

Eleven fick förmåga att urskilja det vackra i naturen bland annat genom att kopiera klassiska skulpturer (gipsavgjutningarna man hade gjort av dem).

Charles LeBruns riktlinjer till eleverna vid de franska akademierna i slutet av 1660-talet exemplifierar denna idé. Charles de Tolnay förklarar (fritt översatt från engelska):

”Programmet i LeBruns undervisning bestod av följande steg: först, kopiera vackra antika [skulpturer] eller verk av Rafael, sedan studera naturen, reducera den till antikens proportioner (eller Rafaels), och slutligen tolka naturen direkt, genom att följa antikens principer för skönhet såsom Rafael hade formulerat dem. Naturen korrigeras följaktligen efter antikens norm.” (2)

Historiskt sett användes antikritning för att utbilda målare och skulptörer i alla perioder från tidig renässans och framåt, enligt skriftliga referenser. Genom seklen har varje enskild akademi beslutat vilken skulptur som var värd att avbildas. Det fanns emellertid vissa likheter akademierna emellan. Till den generella standarden hörde Farnese Hercules, Venus de’ Milo, olika versioner av Apollon, Laokoongruppen, Borghesiske fäktaren, Belvederetorson och Farnese Hermes.

Till vänster: Rubens studie av Belvederetorson, 1601. Till höger: Constantin Hansens studie, mitten av 1800-talet. 

Under 1800-talet och början av 1900-talet lade man till olika avgjutningar från renässansskulpturer till kanon. Delar av Michelangelos skulpturer, såsom Davids öra, öga, nos och mun verkar vara de mest populära i dagens konstskolor.

Gammell bör få sista ordet, om du frågar mig (fritt översatt):

”I århundraden ansågs det att teckna av statyer eller gipsavgjutningar från statyer, vara den ideala utgångspunkten av ett antal utomordentliga anledningar. Avgjutningar rör sig inte, deras enhetliga vithet förenklar modelleringens problem och förbereder eleven för att kunna hantera de mer komplexa valörerna han kommer att hitta i människokroppen, och de antika statyernas stiliserade former utbildar hans öga. Det finns inget som är värt att jämföra med detta. Men det är ett misstag att behandla antikritning som ett hårt rutinarbete som man ska ta sig igenom och sedan ägna sig åt andra barnsliga saker. Det finns många läxor att lära sig av att teckna och måla av avgjutningar som helt och hållet undflyr nybörjaren.” (3)

Denna artikel är ett förkortat kapitel ur min bok ”The Sight-Size Cast”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri. 

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.  

Fotnoter:

1. Carl Goldstein, ”Teaching Art: Academies and Schools from Vasari to Albers”, Cambridge University Press, 1996, s. 137.
2. Charles de Tolnay, ”History and Technique of Old Master Drawings: A Handbook”, H. Bittner and Company, New York, 1943, s. 18.
3. Citat ur R. H. Ives Gammells ”An Autobiography of His Life and Work”, (opublicerad, skriven sent 1960-tal och tidigt 1970-tal)