Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

Kontexten är allt – det är ju i allafall så man brukar säga. Den är så bekant att det är lätt att snabbt hoppa över den. Men stanna upp och begrunda det lite. I varje given scen uppfattar man omedvetet varje valör i förhållande till varje annan valör. För att lyckas med att representera den iakttagelsen på ett papper eller en duk måste man försäkra sig om att alla valörer i konstverket förhåller sig rätt till varandra. För att göra det måste man först vara uppmärksam på ytterligheterna: det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa.

Naturens valörer (dess tonskala) och valörerna i våra material motsvarar inte varandra. Exempelvis kan inte det mjukaste kolet återge ett mörker som är så mörkt som merparten av scenernas mörkaste mörka. Omvänt så är det ljusaste ljus i de flesta naturliga scener ljusare än vad papper, färg eller vit krita kan vara. Det är det som är själva problemet, och det är samma problem oavsett vilka material vi väljer.

Lösningen på problemet är att gå in i en jämförelseprocess, som återigen börjar med att observera ytterligheterna: det mörkaste mörkret och det ljusaste ljuset. Dessa jämförelser gör det möjligt att korrekt anpassa det du uppfattar i naturen till tonskalan hos dina material.

Varför börja med mörkret? För det första så måste du inte det. Men med det sagt så är det ett vanligt tillvägagångssätt, eftersom de flesta material vi har tillgång till kan komma närmare den mörkare änden av naturens tonskala än den ljusare änden.

Eftersom våra material drar mer åt tonskalans mörka sida har vi störst chans att kunna använda hela den tillgängliga tonskalan och samtidigt behålla de korrekta förhållandena mellan olika valörer om vi börjar med det mörkaste mörka.

Att istället börja med ljuset, och arbeta sig ned till mörkret, resulterar ofta i att man artificiellt begränsar materialets redan begränsade tonskala. Med andra ord: om du börjar med ljuset kan du komma att upptäcka att skuggorna och de mörkare halvtonerna i ditt färdiga verk relativt sett är för ljusa, och att du inte har använt hela den tonskala som du har tillgång till.

Man kan givetvis välja att göra så för effektens skull, som jag tycker man kan se i Twachtmans verk nedan.

Standardprocessen för att använda sig av ytterligheterna börjar som följer:
1. Kisa på scenen för att förenkla den visuellt.
2. Hitta det mörkaste mörka medan du kisar. Det kan vara lättare att fokusera en liten bit ifrån objektets skuggsida när man ska bestämma det.
3. Eftersom du redan har fastställt skugglinjen som separerar världen av ljus från världen av skugga, samla ihop skuggsidan som aningen ljusare än din observation.
4. Högdagern, och möjligen delar av de ljusa partierna, kommer givetvis att bli de ljusaste ljusa. Detta kommer antagligen att vara ganska uppenbart, vare sig man kisar eller inte. Pappret, vit krita eller vit färg kommer att representera dessa.

Nu har du satt ytterligheterna. Även om din skugga är något för ljus (vilket jag kommer att prata om i en annan artikel), kommer du så småningom att mörka ned denna.

Det som återstår är att progressivt jobba utifrån detta iakttagna mörkaste mörka, mot detta observerade ljusaste ljus. För varje ny valör du hittar bestämmer du en relativt korrekt valör, helt baserad på en jämförelse med det mörkaste mörka (för de mörka tonerna och halvtonerna) och det ljusaste ljus (för de ljusa tonerna). Detta resulterar i ett kontextuellt exakt förhållande mellan valörna, som faller inom det bredaste omfånget som är tillgängligt för dig i det medium du valt.

Artikeln har sitt ursprung i min senaste bok "The Sight-Size Cast".

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com