SVT:s USA-bevakning – propaganda för licenspengarna
Pressträff i Vita huset med pressekreterare Sarah Huckabee Sanders, januari 2018. Foto: Samira Bouaou/The Epoch Times. Arkivbild


Efter Trumps valseger gjorde SVT:s Peter Rawet kanalen – och i viss mån hela Sverige – till åtlöje med sin totalt granatchockade intervju med en Trumpsupporter. Att han, liksom övrig svensk media, var i sekundärpanik, eftersom de får sin världsbild helt från de liberala amerikanska medierna, var kanske inte så underligt egentligen. Det var en omvälvande tid.

Men sedan dess har i stort sett ingenting hänt, dessvärre. SVT, liksom alla andra svenska större medier med utrikesambitioner, är till hundra procent inbäddade i den amerikanska liberala mediabubblan. Aldrig någonsin tidigare kan vi ha fått en så skamlöst vinklad och oseriös rapportering från USA för licenspengarna.

En snabb titt på bara den senaste tidens skörd från den nuvarande USA-korrespondenten Carina Bergfeldt – som lagt upp ett mail till sig själv på twitter där hon beskrivs som ”till ena hälften neo-liberal Clinton-kämpe och till den andra hälften en helt vanlig kvinna” – visar att hennes rapportering är fullständigt i linje med den liberala amerikanska pressen. Hon verkar inte veta eller erkänna att det finns något annat perspektiv.

Om Bergfeldt någon gång avviker från det rådande liberala propagandanarrativet, så är det snarast för att gå längre ut i aktivistisk riktning. Hon påpekar att nästan alla domare i Högsta domstolen varit vita män. Hon åker till Montana och passar på att ytligt och kontextlöst twittra om USA:s vapenlagar (ett ämne som SVT aldrig ens försökt låtsas som om det finns flera sidor av) och att hon hade kunnat köpa en AK-47 över disk utan tillstånd, fast det av bilden framgår att det var ett salongsgevär, designat som en AK-47.

Hennes ton i rapporteringen av Trump pendlar hela tiden mellan illa dolt hån och illa dolt förakt. På twitter lägger hon okommenterat ut klipp på en man som går ner på knä i protest mot Trump under en ceremoni. Hon går ut och intervjuar demonstranter och frågar dem om de fått betalt, som Trump hävdar. Det här är så klart inte journalistik, utan aktivism och närmast satir, vilket känns märkligt att SVT:s korrespondent ägnar sig åt, ens på twitter, särskilt med tanke på hennes skriande uppenbara anti-Trump-bias.

Hennes ton gentemot de aktivister som protesterar mot honom och medier som bedriver öppet krig mot honom och hans administration är i gengäld storögt beundrande. Som bevis för New York Times oklanderliga trovärdighet (ställd mot Trumps underförstådda lögnaktighet) anför hon i en artikel att de vunnit 125 Pulitzerpriser sedan 1918. Att ett av de prisen exempelvis vanns av den på sin tid uppburne Moskvakorrespondenten Walter Duranty på 30-talet – som förnekade den sovjetiska terrorsvälten, odlade en positiv bild av Stalin, och som tros ha varit en sovjetisk spion – får man förmoda inte passar in i hennes världsbild mer än de otaliga nutida exempel där tidningen ertappats med falsk eller missledande information i sin rapportering om Trump.

Så där håller det på, månad efter månad, med eldunderstöd av bland annat den lika måttligt partiska utrikeskommentatorn Erika Bjerström, som inte spekulerar om Trump gjort sig skyldig till brott inom ramen för den farsartade Rysslandsutredningen, utan bara till vilket brott. Det finns ingenting i SVT:s rapportering som ens försöker låtsas väga upp den här bilden. Det är lite svårt att se hur det rimmar med kraven på SVT att ”[k]ontroversiella ämnen eller händelser [inte får] behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar”.

Det här är särskilt illa av två skäl: dels att Public Service uttalat har ett uppdrag att vara opartiska, dels att det nu, mer än någonsin, hade behövts en trovärdig, opartisk rapportering för att förklara läget för svenskarna, eftersom de stora amerikanska medierna är mer partiska än någonsin. Som en undersökning nyligen visade är deras rapportering om Trumpadministrationen över 90 procent negativ, och fokuserar frenetiskt på ett fåtal ämnen – de där de kan framställa administrationen i maximalt dålig dager – och ignorerar nästan totalt andra.

Om exempelvis DN vill fortsätta vara den taltratt för den liberala medieeliten i USA som man hittills varit, så är det så klart upp till dess ägare. Om vår svenska licensfinansierade public service gör det är det emellertid alla licensbetalares problem.

Troligen är det inte en fråga om att SVT eller Bergfeldt medvetet försöker vilseleda tittarna. De existerar till vardags i en vänsterbubbla de inte ens vet om, och glider sedan obekymrat in i den ultraliberala bubblan i Washington, där 93 procent av journalisterna röstar demokratiskt och 7 procent röstar republikanskt, enligt den amerikanske statsvetaren Tim Grosecloses undersökningar. Man anar nästan en attityd av att de känner att de håller igen lite, att de minsann är riktigt städade och objektiva, eftersom de inte beter sig som de fradgande kommentatorerna på MSNBC.

Som tidigare CBS-reportern Bernard Goldberg skrev om de stora amerikanska tv-bolagens nyhetsankare i en artikel i Wall Street Journal: “[They] were so biased that they ‘don’t even know what liberal bias is.’”