Att ta sig an Ernst Jünger är som att försöka sammanfatta 1900-talets europeiska historia. Var skall man börja? Finns det över huvud taget någon ingång som gör denne kontroversielle författare rättvisa?
Somliga är begåvade med förmågor som blir till förbannelser. Som kvinnan med det skarpa luktsinnet som när som helst blev distraherad; älskogen kom av sig, ett sinne slog ut de övriga; älskaren lämnas övergiven. Ernst Jünger hade vad han själv kallade ett stereoskopiskt seende. Ingenting undgick hans öga, och kanske just därför var ingenting honom likgiltigt. Bakom och mellan varje empiriskt sinnesintryck dolde sig enligt den tyske författaren de metafysiska sammanhang som gav tingen deras struktur, mening och realitet. En författare lika mycket som filosof med andra ord, ett släkte som vår svenska litteratur inte är speciellt rik på. På rak arm går tankarna till Harry Martinson, en särling bland generationer av socialrealister, klassförfattare, feminister och andra mer ideologiska litteratörer.
Ernst Jünger föddes 1895 i Heidelberg och dog 102 år senare i sitt hem i Wilfingen. På hundraårsdagen uppvaktades han av såväl Tysklands förbundskansler Helmut Kohl som den tidigare franske presidenten François Mitterrand; sådant var möjligt innan den allmänna nivelleringen fullbordats och nått samhällets högre klasser. Att beskriva Jüngers levnadsbana är en svindlande historia. Han stred i två världskrig, rörde sig bland tidens konstnärliga och vetenskapliga giganter, reste livet igenom världen över och registrerade pietetsfullt allt från insekternas värld till historiens och kulturens skiftningar och realiteter. Dekorerad med Järnkorset två gånger mottog han Tysklands högsta militära utmärkelse Pour Le Mérite från självaste kejsaren, nominerades till Nobelpriset sex gånger, tilldelades Goethepriset och många andra utmärkelser och var utöver officer och författare en driven entomolog (med förkärlek för fjärilar och skalbaggar; han hade en av Europas största samlingar av skalbaggar).
