Petra Krantz Lindgren: Om barn och rättvisa
Föreläser och skriver om ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn


Ansvar, uppgifter, tilltro, monetära och materiella resurser… I förälderns roll ingår att fördela och tilldela. Varje fördelning eller tilldelning riskerar att uppfattas som orättvis.

– Varför får Svante en ny jacka men inte jag!?
– Karin slipper alltid hjälpa till!
– Varför får inte jag vara ute till kl. åtta när Johan får?

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att många föräldrar bemöter barnens påståenden om orättvisa med orden ”det är inte alls orättvist!”, följt av en argumentation för varför läget i själva verket är precis så rättvist som det skall vara.

Vad är rättvisa? Filosofer har resonerat kring och debatterat det genom årtusenden.

Föräldern vill förstås bli förstådd i att hon har de bästa avsikter, att hon visst är rättvis och vill väl (för så är det ju förstås). Hon vill förmodligen också hjälpa barnet att förstå och slippa den olustiga upplevelsen att bli orättvist behandlad.

Problemet är att det inte hjälper. Istället för ömsesidig förståelse blir resultatet en argumentation om semantik. Förälder och barn diskuterar definitionen av ett ord istället för att skapa förståelse kring varandras avsikter, känslor och behov.

Olika definitioner av rättvisa

Saken blir förstås inte enklare av att just detta ord är extremt svårdefinierat. Vad är rättvisa? Filosofer har resonerat kring och debatterat det genom årtusenden. En del menar att rättvisa är detsamma som lika fördelning av tillgångar. Andra menar att rättvisa är att alla får samma förutsättningar. Ytterligare andra argumenterar för att rättvisa är att alla får vad de behöver och så finns det de som menar att rättvisa handlar om att få det man gjort sig förtjänt av.

Min erfarenhet är att när föräldrar argumenterar för att något ”visst är rättvist” så glider de mellan dessa olika definitioner.

1. Ibland avser man lika fördelning av resurser: ” Det är visst rättvist att Tuva får en kaka nu för du fick en förut.”

2. Ibland pratar man om lika fördelning av förutsättningar: ”Ja, Karin vann visserligen fler priser i pilkastningen än du, men ni hade lika många pilar från början så man kan inte gärna säga att det var orättvist!”

3. Någon gång handlar rättvisa om fördelning efter behov: ”Svante behöver en ny jacka. Din passar fortfarande. Jag tycker det vore mer orättvist om Svante inte fick en ny jacka när han faktiskt behöver en!”

4. Och andra gånger handlar det om fördelning efter förtjänst: ”Det är väl inte alls orättvist att Fanny får titta längre än du på tv. Hon var ju klar snabbare med städningen så då blev det mer tid över för henne.”

Precis när hon trodde sig ha fått kläm på vad rättvisa är och hävdar sin rätt till just det, glider begreppet mellan fingrarna.

Det kan inte vara lätt att vara ett barn på jakt efter förståelse för vad rättvisa är! Precis när hon trodde sig ha fått kläm på vad rättvisa är och hävdar sin rätt till just det, glider begreppet mellan fingrarna. Hon får höra att rättvisa tydligen är något helt annat! Och när hon så hävdar sin rätt i enlighet med den nya innebörden, då betyder det visst inte det heller?!

Undvik förvirring och frustration

Vad kan man göra för att undvika både sin egen och barnets begreppsförvirring och frustration när det kommer till rättvisediskussioner?

För det första:

Försök förstå vad barnet menar när hon utropar ”det är orättvist!”. Vilken definition av rättvisa är det hon använder? Kolla sedan av din gissning med barnet: ”När du säger att det är orättvist att Svante får en ny jacka när du inte får det, handlar det då om att du tycker att det är viktigt att jag ger samma saker och lika mycket saker till dig och Svante?” Personligen har jag mycket lättare att ta ett nej från en annan person när jag upplever att den personen har bemödat sig om att förstå vad jag ber om. Jag skulle tro att det är likadant för de allra flesta barn. Även om ditt försök att förstå vad barnet menar när hon säger ”det är orättvist!” inte innebär att hon kommer ett enda steg närmare en ny jacka innebär det samtidigt flera steg närmare ömsesidig kontakt och förståelse. Det är inte så illa det heller.

För det andra:

Istället för att hävda att det visst är rättvist – vilket ju bara leder till ökad förvirring och frustration och minskad ömsesidig förståelse – berätta vad det är som är viktigt för dig som gör att du väljer att agera som du gör. ”Jag hajjar att du tycker att det är orättvist att Svante får en ny jacka om din utgångspunkt är att alla bör får lika. Ibland tycker jag också att det är viktigt att alla får lika. Den här gången tycker jag att det är viktigare att mina barn får vad de behöver. Det är också en sorts rättvisa tycker jag – att man får vad man behöver.”

För det tredje: 

Skapa kontakt kring det du just har sagt genom att bjuda in barnets reflektioner. ”Hur ser du på den sortens rättvisa – att man får olika saker eftersom man behöver olika saker?”

Människor som blir inbjudna till samtal och utbyte av reflektioner – som får sin känsla fram – brukar ha lättare för att acceptera att resultatet i slutändan inte blir som de själva vill.

En del vuxna känner tveksamhet inför det här tredje steget, att bjuda in barnets reflektioner. De menar att det känns som att bjuda in ifrågasättanden och bråk. De tycks tro att om de låter barnet ”få sin känsla fram” så betyder det att barnet har svårt att acceptera att hon inte också får sin vilja fram. Därför undviker de att låta barnet få sin känsla fram. De meddelar sitt beslut och så är det bra med det. ”Svante får en ny jacka för han behöver en ny jacka. Slut på diskussionen!”

Min erfarenhet är att det förhåller sig precis tvärtom, att det är människor (både barn och vuxna) som inte blir hörda, som ifrågasätter och bråkar. Människor som blir inbjudna till samtal och utbyte av reflektioner – som får sin känsla fram – brukar ha lättare för att acceptera att resultatet i slutändan inte blir som de själva vill.

Vad tror du om det?

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.