– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här? Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar.
Det gällde deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.
När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”
Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer.
Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:
– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?
De nickade instämmande och hon fortsatte:
– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?
Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.
Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar.
Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om det i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?
Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.
