Passion mellan fakta och fiktion

Film: Emily

Emma Mackey gör en stark skådespelarinsats i en film som försöker förstå Emily, den mest hemlighetsfulla av systrarna Brontë.


Den nya biografiska filmen om Emily Brontë tar sig stora friheter när det gäller historien. Men om man kan bortse från detta är det en kraftfull film om att vara en fritänkare i en tid då ens plats i världen var begränsad.

Emily Brontë är en av de mest mytomspunna författarna genom tiderna. Men vem var hon egentligen? Och hur fick hon inspirationen till sin enda roman, Svindlande höjder? Detta försöker Frances O´Connor ta reda på i sin första långfilm, som vann priset för bästa regi på Stockholms filmfestival för några dagar sedan.

O´Connors film tar sig stora friheter med historien. Detta är ofrånkomligt, då det finns mycket lite dokumenterat om systrarna Brontë. I brist på källor till hur Emily var i verkligheten, verkar regissören ha valt att tolka henne som person utifrån hennes bok. Regissören tycks alltså ha gissat sig fram och utgått ifrån att en författare säger mycket om sig själv utifrån hur han eller hon skriver. Att göra Emily till en karaktär som hämtad ur Svindlande höjder, inbjuder onekligen till en spännande berättelse.

I O´Connors version är Emily (Emma Mackey) en främmande fågel som har något vilt över sig. Hennes far Patrick Brontë (Adrian Dunbar) önskar att hon ska utbilda sig till skollärarinna som systern Charlotte (Alexandra Dowling). Men Emily själv har en stark frihetslängtan. Hon vill gå sin egen väg och ägna sig åt att skriva. Den ende som verkligen förstår henne är brodern Branwell (Fionn Whitehead), som också är en frihetssökare och som har tatuerat in budskapet ”frihet i tanken” på underarmen. Han har dock inte alltid ett gott inflytande på Emily. Snart introducerar han henne för opium, som kommer att bidra till hennes för tidiga död.

Med i bilden finns också prästadjunkten William Weightman (Oliver Jackson-Cohen). Under filmens andra halva är det Emilys och Williams passionerade romans som står i fokus.

Det finns inga belägg för att Emily och Weightman hade en relation i verkligheten. Weightman var förvisso pastorsadjunkt i den lokala kyrkan i Haworth där familjen Brontë bodde, men han tycks snarare ha haft en romans med Anne Brontë. När det gäller Emily finns det inga bevis för att hon någonsin hade ett förhållande med någon. Men det har länge ifrågasatts om det är möjligt att skriva en så lidelsefull kärlekshistoria som den om Heathcliff och Cathy, om man själv aldrig haft en kärleksaffär. Det är denna utgångspunkt som O´Connor tycks ha haft.

Kanske skulle man kunna konstatera att filmen är regissörens egen fantasi om vad som inspirerade Emily till att skriva Svindlande höjder. Alla de viktiga elementen i boken finns också i filmen; de komplicerade karaktärerna, skräckromantiken, erotiken, de fladdrande gardinerna om natten, den ständigt närvarande döden, de karga engelska hedarna, regnet, mörkret.

Om vi ser bortom den bristfälliga historiska korrektheten och i stället tittar på det filmiska hantverket, är detta en utmärkt film på många plan, där varje bildruta är som ett noga planerat konstverk. En scen som särskilt framträder är den då syskonen Brontë och Weightman leker ett slags rollspel med en teatermask. Emily är så övertygande i sin roll att de levande ljusen flimrar och slocknar och systrarna blir som galna. Det är en mardrömslik scen, som samtidigt lyckas att på ett snillrikt sätt visa på Emilys stora talang som historieberättare.

Musiken är också en viktig del av filmen och man kan inte undgå att lägga märke till den. Den är både dissonant och olycksbådande och stegras ibland till den grad att det riktigt skär i öronen.

Det är alltid en särskilt vemodig upplevelse att titta på en film när vi i förhand vet hur den ska sluta. De flesta av oss känner till att syskonen Brontë dog unga: Branwell, Emily och Anne redan i 30-årsåldern av tuberkulos, Charlotte som 38-åring till följd av graviditetskomplikationer.

Mackey imponerar stort i sin roll. Whitehead lyser också något alldeles extra som brodern som själv vill författa, men som förstår att han inte har Emilys gåva, och med tiden sjunker allt djupare ner i drog- och alkoholberoendet.

Något som filmen förlorar på är emellertid relationen mellan systrarna. När vi hör namnet Brontë, tänker vi vanligtvis inte enbart på en person, utan på de tre systrarna som en helhet. Därför kan vi inte inte undgå att fråga oss vart systerskapet tog vägen. I verkligheten var systrarna Brontë tätt sammanflätade och skrev sina tre debutromaner tillsammans, som också alla kom ut samma år, 1847. Men i filmen är det bara Emily som skriver och hon får vara den enda stora ”stjärnan”, vilket blir missvisande och orättvist mot Charlotte och Anne.

Vad kan vi då ta med oss från filmen? Emily har ett kall som hon upplever att hon måste följa. Kanske är detta något som gäller för oss alla. Många av oss känner starkt att vi har en uppgift i världen, något som vi är tänkta att utföra. Emily blir på så sätt en fin berättelse om att försöka hitta sig själv och om att acceptera att man är annorlunda. Om att våga gå emot strömmen och göra det man vet att man innerst inne är ämnad för.

Kontakta journalisten: [email protected]