I del 1 av den här artikeln tittade vi på John Keats dikt On First Looking Into Chapman's Homer. Keats är förvisso en stor poet, men nu kommer vi till en av världens största mästare: John Milton och hans Paradise Lost, som på svenska blivit Det förlorade paradiset i Ingvar Björkesons tolkning.

Keats lade, hela dikten igenom, grunden för en stunds ren sublimitet i sista raden; vi tittade på hur Keats åstadkom detta. Dikten är uppbyggd som en rörelse: från att nämna något mycket litet, en bok, till något mycket större, en topp i Darien, vilken tycktes representera tänkandets eller självets absoluta höjdpunkt. Men denna topp blir obetydlig vid sidan av det som sedan nämns, Stilla havet – kanhända det omedvetna – vars väldighet tystade det kritiska tänkandet och gjorde Cortez och hans män, liksom oss, mållösa av förundran. Med andra ord fick dikten oss alla att uppleva det sublima.

I John Miltons Paradise Lost finner vi inte sublimiteten i bara en eller ett par rader, utan i stora, alltigenom sublima avsnitt eller stycken. Jag rekommenderar hela utdraget (Paradise Lost Bok 4, raderna 774–1012), vilket lätt kan hittas på internet; Det förlorade paradiset återfinns i Bok 4, raderna 897–1119. Jag ska, förhoppningsvis klokt, välja ut några utdrag ur detta avsnitt och på så sätt belysa det jag vill få fram.