Rembrandts ”Nattvakten” har gjort folk mållösa sedan 1642, även om den har blivit mörkare med tidens gång. Den är 437 cm bred och 363 cm hög, men var till och med större innan den beskars i kanterna, främst den vänstra, 1715. På den obeskurna tavlan kunde man se hela eller delar av 34 mänskliga figurer, samt en skällande hund.

På den inramade skölden i bakgrunden är 18 av figurernas namn skrivna. En del av dem svingar spjut eller dubbeleggade svärd medan andra använder musköter.

I målningen förbereder kapten Frans Banning Cocq och hans löjtnant sig för att leda följet till en ospecificerad plats eller strid. Kaptenen kliver tryggt framåt med handen utsträckt för att ge order till löjtnanten att börja marschen, när – pang! Ett skott avfyras precis bakom deras huvuden. Vi kan se gevärspipan sticka fram bakom kaptenens axel, i riktning mot löjtnantens hattbrätte, och vi kan urskilja den fuktiga rökpuffen som skingras farligt nära strutsplymen som ser ut att plattas till av smällen.

Förövaren är mannen mellan kaptenen och den gyllene flickan. Han bär en stor antik hjälm och gammeldags kläder. Han är en av sex musketörer i målningen. Man kan knappt skönja de två uppe till vänster i bakgrunden och en till höger strax bakom den pekande korpralens arm.

Mer iögonfallande är den röda musketören framme till vänster i bild, och den framåtböjda äldre mannen precis till höger om löjtnanten. Den röda musketören laddar sitt vapen och den gamla musketören blåser oanvänt krut ut ur ett skjutvapen.

Bredvid den röda musketören materialiseras den lilla flickan i ett skimrande ljus, och bakom henne finns en till, knappt synlig. Flickan, fullt utrustad med dryckeshorn, handväska och en död kyckling, stirrar antingen på den oregeliga skytten eller på kapten Cocq själv.

Vem är den här mystiska inkräktaren? Hon har kallats för köksflickan, en symbol, och ”en kvinnlig dvärg”. De militära porträtt som avbildar gästabud har manliga servitörer. Detta är det enda jag kan erinra mig som har i sig en kvinnlig figur; en figur med praktfulla kläder, centralt placerad, gnistrande i sin egen och konstnärens energi, och framförallt, en pistolförsedd figur man inte ska leka med. Du kan se änden av vapnet skymta bakom kycklingen.

Det sägs ofta att den gyllene flickan liknar bilder av Rembrands hustru, Saskia. Kanske hade Saskia tid att stå modell, kanske inte – hon dog i juni 1642, samma år som ”Nattvakten” blev färdig. Varför inkluderar Rembrandt en figur vars naturliga plats hade varit i ett hushåll, inte i en vapenparad? Och som möjligen var – eller åtminstone hade varit – del av konstnärens eget hushåll?

Målningen skapades under barocken – en tid då emotioner höjdes upp till max och fyllde publiken med nyfikenhet. Barockstilen använde överdrivna rörelser och tydliga och lättolkade detaljer för att skapa drama, spänning, överflöd och storhet i skulptur och målning.

Barockkonstnärerna lämnade vanligen bakgrunden i totalt mörker och det var upp till betraktaren att själv förstå innebörden.

Detaljernas utförande – den fantastiskt glödande metallen, de skimrande tygerna, utrustningens olika delar, och än mer de vältaliga ansiktsuttrycken, de kortfattade rörelserna och de bländande ljuseffekterna, är konstnärliga på högsta nivå.

”Nattvakten”, som egentligen heter "Kapten Frans Banning Cocqs skyttekompani", kan ses som politisk konst. Den porträtterar det som alla demokratier håller kärt, inte bara Holland – modet hos trasiga människor som kommer samman, med olikheter och individualitet. Den är en symbol för tolerans, mångfald och det magiska gyllene ljuset som får samhället att fungera. Vi känner oss lite tryggare i vår kollektiva motstånd mot mörkret när dessa vanliga människor håller vakt.

Siddhi Parikh studerar bildkonst och bor för närvarande i Indien. 

Eventuella åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.