Oidipus och pesten: Viljan att härda ut
Kung Oidipus uthärdade ett fruktansvärt öde med stoiskt lugn; landsförvisad och blind vandrade han omkring med sina döttrar – här bara Antigone – som enda tröst. ”Oidipus i Kolonos”, 1882 av Jean-Baptiste Hugues.


Oidipus är en av de största hjältarna i grekisk mytologi. Han har förevigats i vad som allmänt betraktas som det största av alla grekiska dramer, ”Kung Oidipus” av Sofokles. Men som hjälte är han olik de flesta andra hjältar i antikens Grekland: Han hade inte Herakles styrka och kraft eller Odysseus förslagna skicklighet som krigare, inte heller Orfeus skicklighet inom poesi och sångarkonst. Det var Orfeus som tog sig ned i Hades, djupare än till och med Herakles. På vilket sätt var Oidipus då en hjälte?

Jo, han var en hjälte eftersom han besegrade ett monster, Sfinxen, men inte genom styrka eller list – utan genom insikt och intelligens. När Oidipus lyckades lösa Sfinxens gåta, blev Sfinxen förtvivlad och tog sitt liv. Och det här är värt att lägga märke till, för här finns första ledtråden till varför Oidipus är en hjälte: Att fly är just det han vägrar göra. Vi kommer att se att Oidipus inte ger upp när han ställs inför sina brott. Obevekligt söker han - och orubbligt möter han – sanningen, och sedan tar han konsekvenserna.

Oidipus besvarar Sfinxens fråga. Målad rödfigurskeramik, omkring 470 f.Kr.

Han är en hjälte när det gäller människans förmåga att viljemässigt uthärda, röra sig framåt och hålla ut till slutet. På det här sättet är han en verklig hjälte för vår tid, för har det någonsin funnits en tid när vi varit i större behov av sådana egenskaper?

Dagens olyckor

Självmordstalen är högre än någonsin, och förlamningen – att inte orka med verkligheten – är påtaglig i all den eskapism, det vill säga alkohol-,drog- och spelmissbruk, och det digitala utbudet av underhållning som omger oss. Och även om vi inte ägnar oss åt självmord eller eskapism så finns de ovanligt höga nivåerna av depression och förtvivlan som många nu drabbas av.

Hur lyder då Oidipus historia och varför är den så relevant för oss? Inom jungiansk psykologi anser man - och jag tror det stämmer – att det vi förnekar i vårt inre så småningom manifesteras i det yttre. Med andra ord kommer det som händer inom oss att så småningom visa sig i den verkliga världen. Detta blir till ett öde som vi inte kan undkomma.

I Oidipus fall kan man tycka att den ödesväg han hade att vandra var fruktansvärd. Vi måste börja med Oidipus far, Laius, och hans brott. Laius våldtog kungens son, ett brott som under antiken var känt som ”Laius brott” (hybris, eller ”våldsam kränkning”). Som bestraffning sände gudinnan Hera monstret Sfinx till invånarna i Thebe. Dessutom utfärdade Apollo en varning till Laius, att om han avlade en son så skulle sonen, som straff för hans brott, döda honom.

Inför detta orakelbud gav Laius order om att hans son skulle dödas vid födelsen. En tjänare beordrades att sätta ut babyn på berget Kithairon och överge det sedan barnets fötter fastnaglats med en spik. Därav namnet Oidipus som betyder ”svullna fötter.” Men tjänaren klarade inte av att utföra en så ondskefull handling, och han gav därför barnet till en herde som tog hand om det, och så inleddes Oidipus ödesdigra vandring genom livet.

Spädbarnet Oidipus återupplivas av herden Forbas, 1810-talet, av Antoine-Denis Chaudet. Louvren.

Vi förflyttar oss snabbt framåt: Oraklet i Delfi talade om för Oidipus att han skulle komma att döda sin far och gifta sig med sin mor; Oidipus, som inte kände till sitt verkliga ursprung, antog att han skulle komma att skada sina styvföräldrar i Korint, och för att undgå profetian flydde han från Korint. Under flykten möttte han oavsiktligen sin riktiga far vid en korsväg. Ingen av dem kände igen den andre och efter en häftig dispyt dödade Oidipus sin far.

”Oidipus mördar Laius”, 1867 av Joseph Blanc.

Därifrån fortsatte Oidipus till Thebe och på vägen dit gav han det korrekta svaret på Sfinxens gåta. Genom denna handling, som var uttryck för en överlägsen intelligens, krossade han Sfinxen och gjordes till kung i Korint; han gifte sig också med drottning Jokasta som, fast ingen av dem visste om det, också var hans riktiga mor. Apollos profetia hade gått i uppfyllelse.

Det finns många saker som väcker intresse i denna berättelse, men här tänker jag fokusera på att det för vårt moderna tänkande verkar helt och hållet orättvist!

Det är orättvist!

Det tycks som om Oidipus var en oskyldig varelse som utan giltig anledning fördes mot sin undergång. Det var ändå hans fars handlingar – eller för att använda ett bibliskt uttryck, synder – som framkallade den första förbannelsen. Han överlevde både sin födelse och att han sattes ut för att dö, och när han sedan dödade Laius så gjorde han det i vredesmod, men också i självförsvar, då Laius höll på att tvinga honom av vägen och slog till honom. Han hade också förtvivlat försökt att undkomma förbannelsen genom att hålla sig långt ifrån sin hemstad. Och slutligen: han kunde inte veta att Jokasta var hans mor.

Men här är det värt att begrunda James Hollis kommentar: ”Tänk så annorlunda Jungs förbryllande men utmanande och religiöst färgade uppfattning var; nämligen att det är särskilt under traumatiska förhållanden som gudars agerande kan märkas. Jung skrev: 'Gud är det namn jag ger allt som korsar min egensinniga väg på ett våldsamt och skoningslöst sätt, allt som stör mina subjektiva åsikter, planer och avsikter och som ändrar mitt liv, vare sig det blir bättre eller sämre.' Det är tydligt att något korsar Oidipus väg på ett våldsamt och skoningslöst sätt."

Och så har vi kommit halvvägs i berättelsen. Oidipus skulle ju ha kunnat ha ett lyckligt liv med drottning Jokasta. Han var lyckosam som kung i 20 år och de hade fyra barn tillsammans. De visste inte att de var skyldiga till incest. Men vid den här punkten i berättelsen ställde guden Apollo saken på sin spets. En fruktansvärd pest drabbade Thebe, och när Oraklet i Delfi tillfrågades får Oidipus veta att pesten inte skulle upphöra förrän den som dödat kung Laius själv dödats eller blivit landsförvisad. Oidipus uttalade en förbannelse mot mördaren (ironiskt nog, eftersom det var sig själv han förbannade) och gav sig sedan iväg för att hitta denne och göra slut på pesten.

Folket skyr kung Oidipus som orsakat pesten, ”Pesten i Thebe”, 1842, av Charles Francois Jalabert, Marseilles Konstmuseum.

Idag anser vi att det är hjärtlöst och fel att antyda att covid-19 är en pest som sänts av Gud eller gudarna för att straffa mänskligheten för en synd som vi inte är medvetna om. Men det är inte bara grekerna som ansåg att pestutbrott manifesterar gudarnas vrede. Mest känt är kanske Bibelns redovisning av hur egyptierna, israeliterna, filistinerna, assyrierna – och fler därtill – upplevde pestutbrotten som ett direkt resultat av vissa överträdelser. Ofta tillskrivs dessa hela nationen eller stammen, men ibland, som i Oidipus fall, kommer de från en enda persons missgärningar. I Andra Samuelsboken 24:10 får vi, till exempel, veta om Kung Davids synd – en synd som leder till att 70 000 personer dör i ett pestutbrott

Det avgörande med synden är emellertid att den inte är uppenbar: Det är någonting under ytan som måste avslöjas genom lidande. Ingen vill ha det, och i en mening finns det ingen som förtjänar det. Hur kan vi, som människor, säga att någon förtjänar att dö av covid-19?

I sin bok ”Myternas visdom”, tar Luc Ferry upp denna grundläggande fråga:

"Man kan inte bortse från pesten; liv står på spel. Men vad den tvingar människor att göra är att fråga sig ”varför?” Varför denna pest, och varför nu? Och därför är återstoden av berättelsen om Oidipus hans obevekliga strävan att finna svaret på denna fråga. I en mening tvingar pesten oss att se vår dödlighet och vårt lidande i vitögat på ett mycket rakt och plågsamt sätt, och detta leder till att vi ifrågasätter meningen med livet självt. Därmed är Oidipus ett mönster för vår tid."

Att acceptera eller smita från ansvaret?

Om vi tänker på covid-19 så vill man i dagens värld ta reda på vem som är ansvarig för den. Är det kinesiska kommunistpartiet? Är det någon form av biologisk evolution där virus muterar på ett naturligt sätt, eller har de muterat på ett onaturligt sätt? Är det ledaren eller regeringen i det ena eller andra landet som misslyckats med att vidta rätt åtgärd vid rätt tidpunkt? Är det vetenskapsmän som misslyckats med att ge goda råd? Listan kan göras längre. Men det är inte så grekerna eller israeliterna eller antikens folk tänkte.

När Zeus väl triumferat över mörkrets krafter och upprättat ordning och rättvisa (gudinnan Dike) – vilket är motsvarigheten till att Gud skapar ett kosmos som är ”gott” – leder alla brott mot denna ordning till konsekvenser. Det är inte så att faderns söner måste straffas för sin fars synd, men genom att synda så har den kosmiska ordningen rubbats, och det kommer att uppstå indirekta skador som det kan ta generationer att rätta till, så att det åter kan bli harmoni och stabilitet.

På ett sätt är detta något som ständigt återkommer: Föräldrar kan skapa ett olyckligt arv åt sina barn; det är inte barnens fel, men de får ändå ett problemfyllt liv. Och om vi tänker på Oidipus fullständiga familjehistoria – som sträckte sig över flera generationer – så stämmer detta i högsta grad.

Sofokles pjäs ”Oidipus i Kolonos” slutar med att kungen, som sonat sina synder, blir till välsignelse för den stad där han ligger begravd. ”Oidipus och Antigone” av Franz Dietrich. Crocker Art Museum, Sacramento, Kalifornien.

Medan vi kanske letar efter den som är omedelbart ansvarig för covid-19, skulle antikens greker – som återgav det som hände Oidipus – leta efter någonting djupare: kanske en person, en familj, en stam eller en nation som någon gång i det förflutna gett prov på massiv hybris för vilken vi alla nu kollektivt får betala priset, såsom Oidipus undersåtar fick göra när de drabbades av pesten. Eller är det så att mänskligheten själv i övermod utfört någon kollektiv handling där straff nu verkställs?

Den herde som i Sofokles pjäs slutligen bekräftar att det är Oidipus som dödat sin far, säger när han ska avslöja det: ”Jag står i begrepp att yttra fruktansvärda ord.” Oidipus svarar: ”Och det jag hör blir fruktansvärt.” Vad är det som vi i dagens värld, när vi begrundar Oidipus öde, måste höra, som vi kanske inte vill, men som vi – i likhet med Oidipus – ändå måste höra?

Åsikter som  uttrycks i artikeln är författarens egna.

James Sale är en engelsk affärsman vars bolag, Motivational Maps Ltd. är verksam i 14 länder. Han har skrivit mer än 40 böcker om management och utbildning hos betydande internationella förlag som Macmillan, Pearson och Routledge. Som poet vann han första pris i den tävlan som Society of Classical Poets ordnade 2017 och talade i juni 2019 vid gruppens första symposium på Princeton Club i New York.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.