Nyårslöftet – äldre än du tror
Skulptur av den romerska guden Janus som hade ett ansikte vänt framåt och ett ansikte vänt bakåt.


Visste du att traditionen att avge nyårslöften går ända tillbaka till 153 f Kr?

Månaden januari är uppkallad efter den mytologiska guden Janus från antikens Rom. Janus hade två ansikten – ett som tittade framåt och ett som tittade bakåt. Tack vare detta kunde han blicka bakåt på det förgångna samtidigt som han såg framåt mot framtiden. Janus skildras som en beskyddare, utrustad med en stav i ena handen för att kunna guida resande på rätt väg i livet.

Den 31 december brukade romarna hedra Janus med att reflektera över sitt förflutna, förlåta sina fiender och samla mod att reflektera över sig själva för att kunna förbättra sig och säkra en ljus framtid.

Janus och den romerska krigsgudinna Bellona. Skulptur av Johann Wilhelm Beyer, 1773-80 i Schönbrunn.

Svenskarnas koppling till Janus var måhända inte så stark ens när den gregorianska kalenden infördes 1753. Första gången ordet nyårslöfte finns noterat i Sverige var i Aftonbladet 1944. Ordet kom med i Svenska Akademiens ordbok 1947. Man tror att svenskarna började med nyårslöften i USA:s fotspår, där Benjamin Franklin ska ha introducerat bruket.

I Sverige använde vi först den gammelnordiska kalendern, där januari kallades för torsmånad. På medeltiden införde vi den julianska kalendern som Julius Caesar skapade år 46 f Kr, med 365 dagar och ett skottår. 1582 antog påven Gregorius XIII den gregorianska kalendern, den "nya stilen" som var en uppdaterad version av den julianska, och 1753 övergick alltså även Sverige officiellt till den gregorianska kalendern, med de veckor och månader som fortfarande är i bruk. Allmogen fortsatte emellertid att använda sig av den gammelnordiska kalendern ända in på 1800-talet.

Den svenska almanackan anno 1753, året då den gregorianska kalendern infördes i Sverige.

Här är betydelsen av årets olika månadsnamn:

Januari: från den romerska guden Janus (se ovan). Torsmånad i den gammelnordiska kalendern.

Februari: från den etruskiska guden Februus: de dödas och reningens gud. Den gammelnordiska kalenderns göjemånad tros syfta på isländska ordet gói som kan betyda "tunn snö".

Mars: helgad åt stridsguden Mars, Roms specielle beskyddare i romersk mytologi. I den gammlenordiska kalendern: vårmånad/ugglemånad

"Mars"; Leandro Bassano, 1595/1600 (Italien). Konsthistoriska museet i Wien.

April: från latinets aprilis, en avdelning av aperire, "öppna". Jorden öppnar sig när växter börjar gro. Gammenordiska: gräsmånad.

Maj: helgad åt Jupiter (Jupiter Maius) den romerska motsvarigheten till grekiska Zeus, gudarnas kung. Ursprungligen var han dagsljusets och himlens gud som härskade över vädret. Gammelnordiska: blomstermånad/lövmånad.

Juni: helgad åt gudarnas drottning Juno i romersk mytologi. Hon var förknippad med gifta kvinnor och barnafödande och var statens beskyddare och rådgivare. Gammelnordiska: Sommarmånad/midsommarmånad

Juno, silverstatyett från 100-200 e Kr.

Juli: Namnet kommer av den romerska fältherren och statsmannen Julius Caesar. Gammelnordiska: Hömånad/ormmånad

Augusti: Namnet kommer av den romerska kejsaren Augustus. Gammelnordiska: skördemånad/rötmånad

September, oktober, november och december betyder sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden, trots att de är de nionde, tionde elfte och tolfte. Detta eftersom men 153 e Kr flyttade årets början till januari istället för mars där den tidigare legat. Gammelnordiska: höstmånad, slaktmånad, vintermånad och julmånad.