Naturligare liv: Inte som vi tänkt – nu river vi det gamla torpet och bygger nytt
Blogg om hållbar livsstil och personlig utveckling
Foto: Sandra Junhammar


När jag skrev om vår torprenovering för en tid sedan, var ni många som tyckte att det var spännande och ville läsa mer om det. Men precis som rubriken antyder, så blir det inte alltid riktigt som man har tänkt sig…

Efter att ha kämpat och försökt rädda det gamla i torpet i drygt 1,5 år nu, så gav vi till sist upp renoveringen och bestämde oss för att riva det lilla som var kvar. I det här inlägget tänkte jag berätta mer om bakgrunden till beslutet, om hur vi kommer att gå vidare, samt hur vi resonerar kring det hela.

Foto: Sandra Junhammar

Foto: Sandra Junhammar

Varför valde vi att riva?

Det kan ju verka märkligt att riva något som man under nästan två års tid försökt att rädda och renovera. Men den främsta anledningen till det här beslutet är att torpet var i betydligt sämre skick än vad vi hoppats och räknat med. Och ju fler lager vi skalade av, desto sämre visade det sig att det var. Till slut var det bara delar av stommen som var kvar, och inte ens dessa delar var i något vidare skick…

Många av stockarna var murkna inuti… Foto: Sandra Junhammar

Det är otroligt tungt när man för varje steg framåt, samtidigt tvingas ta tre steg bakåt. När det inte tycks spela någon roll hur mycket tid och energi man lägger ner, eftersom arbetet hela tiden växer. Visst, man kanske fixar det under en tid, men när det blir under längre perioder blir det utmattande.

Det tar verkligen otroligt mycket mer tid att försöka rädda något gammalt, jämfört med att bygga nytt. Något som vi såklart var medvetna om när vi började. Men det faktum att 95 % av de gamla delarna (dvs det som fanns kvar av timret) inte skulle synas när vi var klara, utan vara dolt/inbyggt i väggarna – gjorde oss tveksamma. Är det värt att lägga ned 3-4 gånger så mycket tid för att bevara dessa delar, när de ändå inte kommer att synas i det färdiga resultatet?

De här sakerna, i kombination med att min man inte orkade försöka lappa och laga längre, gjorde att vi bestämde oss för att riva de allra sista delarna och börja om på nytt istället.

Foto: Sandra Junhammar

Foto: Sandra Junhammar

Vad händer nu?

Vi kommer att bygga upp ett nytt torp på platsen där det gamla stod. Faktum är att det i princip kommer att se likadant ut som det gamla, eller rättare sagt som det skulle sett om vi hade renoverat klart det.

Vi bygger alltså nytt, men i gammal stil. Målsättningen är att få in så mycket som möjligt av känslan, charmen och stämningen som fanns i det gamla torpet. Därför kommer vi bland annat att återanvända gamla takpannor av lertegel. Förhoppningsvis kan vi även rädda någon/ett par av de gamla innerdörrarna och bygga in dem i det nya huset, osv.

Gammalt lertegel med fin patina. Foto: Sandra Junhammar

Foto: Sandra Junhammar

Hade det gått att rädda torpet?

Alltså, ingenting är ju omöjligt. Frågan är bara till vilket pris och om man är villig att betala det. Men när priset i det här fallet började ta ut sin rätt på min mans hälsa och välmående – ja, då kändes det inte längre värt det. Han tyckte att det kändes betydligt lättare att riva och börja om på nytt istället. Och eftersom han har dragit (och fortfarande drar) det absolut tyngsta lasset med torpet, då stöttar jag såklart honom i det.

Dessutom känner jag att vi verkligen har försökt att rädda torpet. Det var ju inte så att vi rev det direkt eller att vi gav upp efter två månader. Nej, vi har ändå kämpat i snart två år (!)

Foto: Sandra Junhammar

Hur känns det nu?

Just nu känns det förvånansvärt bra. Men jag ska villigt erkänna att jag var väldigt ledsen till en början. Det kändes oerhört tungt och sorgligt. Ärligt talat blev jag nästan lite förvånad själv över min starka reaktion, det är ju egentligen bara materiellt när allt kommer omkring. Min man tog det hela med ro och tyckte mest att det kändes skönt.

Förmodligen är jag lite mer nostalgisk och sentimental av mig. Jag älskar verkligen stämningen och charmen som finns i många gamla hus, och den är ganska svår att återskapa i nyare byggnader… Dessutom blev jag tvungen att släppa taget om en dröm som jag haft länge – att bo i ett riktigt gammalt hus på landet.

Men hursomhelst känns det som att vi tog rätt beslut och det känns riktigt bra nu. När allt kommer omkring så är det framförallt platsen/läget som vi har förälskat oss i, och den är ju fortfarande densamma.

Foto: Sandra Junhammar

Har det blivit mycket ogjort jobb?

Njae, inte jättemycket egentligen, och vi ser det inte som ogjort. Men visst, det är alltid lätt att vara efterklok. Hursomhelst går det ju inte att ändra det förflutna, oavsett om man skulle vilja det eller inte. Så vi väljer att blicka framåt istället.

Dessutom har det absolut största arbetet hittills varit att fixa iordning grunden, och den kommer vi ju att ha kvar.

Foto: Sandra Junhammar

Vad innebär det här ekonomiskt?

Det blir ju såklart en tillkommande kostnad för den nya stommen, som vi inte hade räknat med från början. Men samtidigt kommer det gå bra mycket snabbare att färdigställa torpet nu, jämfört med om vi renoverat det gamla. (Och tid är ju som bekant även pengar.)

Foto: Sandra Junhammar

Hur ser planerna ut framöver?

Vi har som sagt påbörjat uppbyggnaden av det nya torpet, och förhoppningen är att ha tätt hus till vintern (dvs att få upp väggar, tak, fönster och dörrar).

Det blir tyvärr inte timrat nu, utan ett lösvirkeshus. Men fönsterplaceringar och liknande blir de samma, liksom utseendet i stort.

Vi har fått ihop och rest första väggen… Foto: Sandra Junhammar

…andra väggen… Foto: Sandra Junhammar

…tredje väggen… Foto: Sandra Junhammar

…eller okej, vi har fått upp alla fyra väggarna i bottenplanet! Foto: Sandra Junhammar

Härnäst står bärande innerväggar och mellanbjälklaget på tur, följt av vindsvåningen och taket.

Ibland handlar det bara om att veta när det är dags att släppa taget, och våga se andra lösningar.

Såå, det blev ett långt och lite smådramatiskt inlägg. Men som en person så klokt resonerade när vi berättade om våra ändrade planer: Ibland handlar det bara om att veta när det är dags att släppa taget, och våga se andra lösningar. Och visst är det så.

Sandra Junhammar brinner för yoga, hållbar livsstil och personlig utveckling. Hon har valt ett liv i frivillig enkelhet och tagit en paus från jobbet som byggnadsingenjör. Sandra intresserar sig för självhushållning och strävar efter att leva nära och i samklang med naturen. I sina texter lyfter hon ämnen som rör hälsan och miljön, men också normer, minimalism och downshifting. Förhoppningen är att inspirera andra att frigöra tid och må bättre. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg

 

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Val 2018 – Flyktingpolitik