Har du sett dem, de runda, blå skyltarna runtom i England på hus där berömda personer har bott – så kallade blue plaques (blå plaketter)? Det sätts upp där prominenta författare, konstnärer, politiker, uppfinnare eller andra personer som bidragit till samhället huserat. 2015 fick till slut en byggnad på Great Pulteney Street i Soho, London, den berömda blåa plaketten. Här bodde den österrikiske kompositören Joseph Haydn mellan januari 1791 och juli 1792.

Mitt i det myllrande, fashionabla Soho låg byggnaden på bekvämt avstånd från Hanover Square Konsert Rooms där Haydn var composer in residence under en serie med konserter. Det var också på gångavstånd till kungliga teatern i Haymarket, för vilken han blivit tillfrågad att skriva en opera, och några minuter bort från katolska kapellet på Golden Square, där den djupt troende katoliken Haydn kunde be.

Även om det var första gången som Haydn besökte London hade hans musik redan dominerat stadens konsertliv i närapå ett decennium, vilket är häpnadsväckande med tanke på att kompositörers popularitet hos allmänheten vid den här tidpunkten oftast var beroende av deras fysiska närvaro.

Att engelsk press redan kallade honom för "Musikens Shakespeare" var den ultimata komplimangen. De återkommande försöken att locka kompositören till London lyckades slutligen 1791. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men Haydn och hans musik blev central i Londons livliga musikliv, så pass att han gjorde ytterligare ett besök 1794-95.

Förändrade historien

Musiken som Haydn komponerade i, och för, London inkluderade en opera, 12 symfonier, 6 kvartetter, alla typer av pianomusik, sånger, arrangemang för skotska folksånger och till och med ett arrangemang för "God Save the King" (som gått förlorad).

London-symfonierna i synnerhet cementerade en fundamental förändring i musikhistorien. Hittills hade opera setts som den ultimata kreativa utmaningen för en kompositör, men nu blev instrumentell musik operans jämlike, om inte överordnad i vissa avseenden.

Beethoven som var Haydns elev mellan de två London-visiterna, och som ska ha följt med honom under det andra besöket, var en kompositör som svarade på denna seismiska förändring. En frestande "tänk om" i västerländsk musikhistoria är tanken på om Beethovens symfonier skulle ha komponerats på det sätt de gjordes om inte Haydn hade komponerat sina London-symfonier. Om svaret är "antagligen inte" skulle hela 1800-talets västerländska musikhistoria sett väldigt annorlunda ut.

Utöver musikhistoria hade Haydns närvaro i London på 1790-talet en bredare kulturell och politisk betydelse. Hans vistelser sammanföll med inledningen av de franska revolutionerna. Från 1792 och framåt ingick Österrike och England upprepade gånger koalitioner mot Frankrike, och Haydn, den numera entusiastiska anglofilen, lojal med Habsburg på det mest traditionella vis, kom att förkroppsliga denna relation.

Han besökte skeppsvarven i Portsmouth för att se lämningarna efter den franska flottan efter att den engelska flottan vunnit den strid som kallas Glorious First of June, komponerade marscher för Derbyshire-regimentet och var en vördad gäst hos kung Georg III och prinsen av Wales. Tillbaka i Wien komponerade han det tidigare österrikiska nationalsången "Gott erhalte Franz den Kaiser (Gud välsigne kejsar Frans)", tydligt modellerad efter "God Save the King".

Han skrev en kantat för Emma Hamilton som var en hyllning till Nelsons stora seger i slaget vid Nilen, och komponerade ett tvåspråkigt oratorium, "The Creation", som speglade Österrikes och Englands musikaliska, litterära och religiösa arv.

I slutet av 1700-talet var Haydn utan tvekan den största levande kompositören – och London spelade en avgörande roll i att han blev så stor. Den blå plaketten kommer alldeles för sent.

Skulle Haydn själv givit sitt bifall? Som person var han en paradox: en blygsam, plikttrogen man som likväl ville bli erkänd. Han värderade det faktum att han blivit hedersdoktor vid Oxford, han satt för flera porträtt under sin tid i London, och sparade på tidningsklipp från de två resorna. En diskret blå plakett till "Musikens Shakespeares" ära kunde inte ha varit mer passande.

David Wyn Jones är musikprofessor vid Cardiff University i Storbritannien. Denna artikel publicerades först i The Conversation.