Muntlig tradition - dåtidens tv
Förr i tiden samlades man vid lägerelden. Vilken är din lägereld idag? Foto: Nicolas Maeterlinck/BELGA MAG/AFP


När är utveckling utveckling och när kostar det för mycket? Samhället utvecklas och så gör också människan. Vad vinner vi på denna utveckling och vad förlorar vi?

Det är något speciellt med uråldriga traditioner. Med de sätt som människor levt på förr. Det är något speciellt att inte bara läsa om dessa utan även att få uppleva dem.

Jag skrev tidigare om en forskare som ville förstå folkdansens historia. Han gjorde detta genom att själv dansa. Han läste texter om äldre danstekniker och intervjuade gammeldansare. Men främst fastnade jag vid hur han själv dansade. Han kunde dansa i timmar som ett sätt att försöka förstå hur man på den tiden kände sig, tänkte och upplevde själva dansen.

Jag kom på något vis nära detta när jag en kväll hade tillfälle att vara med på sagoberättande – det väckte någonting inne i mig. 

Berättaren pratade om muntliga traditioner där sagor inte var avsedda speciellt för barn, utan snarare sådant som barn tjuvlyssnar på, lite som när ett barn smyger upp på natten för att titta på skräckfilm. Huvudpersonen hinns ikapp av tre ryttare, den onda svärmodern är med, hjälten överkommer svårigheter och fattar mod för att på så vis utvecklas och mogna.

Ganska brutala scener infinner sig. De klassiska minnes- och berättarknepen går igen. Språket böjs och formas utefter vem som berättar, samtidigt som själva sagan, i alla fall i stort sett, är densamma. 

De äldre indiska heliga skrifterna berättades muntligt. Det fanns minnesknep för att komma ihåg de långa texterna och det fanns människor som hade som yrke att minnas dem. Traditionen att minnas och berätta är uråldrig och det finns något där som vi kanske inte längre förstår.

Efter berättarkonsten kom skriftspråket. I Indien betraktades det som lågstatus att skriva ner berättelser. Kanske skulle något gå förlorat just i denna nedteckning? 

Jag tänker på hur mycket vi nu pratar om vikten att läsa för våra barn. I läsandet kommunicerar vi med varandra. Även om det är en skriven text utelämnar vi det läskigaste om vi känner att det skrämmer barnet. Vi kommunicerar med vår kropp, vårt uttal, vårt språk. Vi läser av, känner in och kommunicerar både känslor och tankar i det mänskliga mötet. 

Kanske var det just så att man, när skriftspråket blev mer allmänt, kände att man gjorde avkall på det mänskliga mötet? Att allt var mycket mer verkligt tidigare, när inte boken fanns som ett hinder för den rena kommunikationen genom sagan? Boken gör att vi måste titta ner och förlora ögonkontakten, medan vi i högläsningen känner det största nöjet när vi kan en fras utantill, kan se varandra i ögonen och uppleva sagan tillsammans. För något magiskt sker just där, i den mänskliga blicken.

Kanske gjorde vi avkall på en del av verkligheten när vi bytte det rena berättandet mot boken. Kanske var det just detta som den forntida människan kände när utvecklingen tog ett steg framåt. Kanske är det samma sak vi upplever nu, när det digitala och filmer tagit över läsandet i vissa hem. 

Varje steg, som vi kallar framsteg, ger oss något. Men det tar samtidigt något ifrån oss. Boken har gett oss en underbar värld. Den ger alla möjligheten att dela fantastiska upplevelser och kunskap. Den ger oss möjligheten att läsa för varandra, även om vi inte är berättare i traditionell bemärkelse, och den gör att vi kan dela kunskap på långa avstånd utan att informationen förändras. Men den tar samtidigt bort en del av berättandet och en del av det mänskliga mötet. För innan boken var vi beroende av att mötas personligen för att få sagan eller informationen.

Filmen har också gett oss något, den ger oss en upplevelse där bild, berättande och ljudeffekter förstärkter de upplevelser vi annars är tvungna att skapa i vår fantasi. Men den har samtidigt stulit något från oss – tvånget att utveckla vår fantasi. Det låter hårt, men mycket av vår utveckling ligger i vad vi måste göra, vad de fysiska förutsättningarna kräver av oss. 

Även vid filmtittande finns den sociala kontakten. Vi skrattar tillsammans, pratar, funderar på vem som är mördaren. Men det är ett steg längre bort från högläsningen och det är två steg längre bort från sagoberättandet. Det ensamma läsandet kräver fortfarande något av oss men vad kräver egentligen det ensamma filmtittandet?

Ibland funderar jag på vilket sätt människan kände sig innan televisionen, innan böckerna. När jag lyssnade på sagorna den där kvällen, och när jag lyssnade på hur folkdansaren Börje Wallin kämpade för att förstå den forna människans sätt att känna, vara och tänka, då förstod jag hur svårt det är att förstå andra människor, och speciellt i vilket sinnestillstånd man förr existerade. Jag minns ingen tid utan tv. Dagens unga kommer inte att minnas en tid utan en smart telefon.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.