Moralkakor: ”Svenske-Per söker lyckan” och annorlunda citronmuffins
Nya enkla recept bakas med gamla visdomar
Småmuffins med citron blir riktiga godbitar med grädde på. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Sagan om gossen som söker efter lyckan är underhållande och tänkvärd. Till den bjuder vi på en godbit: en annorlunda muffins med fin smak av citron.

Utan mjöl på spannmål och utan socker gör man de små, fina muffinsarna med smak av citron. De är sötade med honung och i storlek större är de rätt mättande. Receptet kommer från sidan Helande Mat som är inriktad på tarmvänlig mat, alltså både gott och nyttigt. Här är det viktigt att undvika besprutade råvaror och livsmedelstillsatser, så välj om möjligt ekologiska ingredienser till recepten.

Folksagor och konstsagor

Vid förra sekelskiftet var dansk-svenska författarinnan Helena Nyblom (1843-1926) känd och uppskattad bland annat för sina sagor. I en senare samling av hennes sagor, "Tro vad ni vill! Sagor av Helena Nyblom", berättar forskaren Eva Nordlinder i förordet om sagans utveckling. Hon skriver att man under senare delen av 1800-talet kom på att barn borde ha egna läseböcker. Då tyckte man att folksagorna var lämpliga eftersom de vuxit fram i folkens barndom och då borde passa i människans barndom. Snart började man skriva nya sagor, där vissa var särskilt för barn. Många sagor som är välkända för oss skrevs på den tiden, och en del illustrerades av konstnären John Bauer.

Senare skulle berättelserna istället vara mer vardagsrealistiska och sagan trängdes undan, skriver Nordlinder. Mot slutet av 1900-talet blev sagan åter intressant och nya upplagor av gamla kära sagor trycktes.

Helena Nyblom är känd för sina konstsagor, som de nyskrivna sagorna kallas, till skillnad från de traditionella folksagorna. Det är nämligen en svår konst att kunna förmedla den rätta stämningen i en saga.

Konstnären Jørgen Roeds porträtt av sin dotter, Helena Nyblom, 1871.

Sagan om Svenske-Per gavs ut 1908 i boken "Sagor", och den ger oss en munter resa i sökandet efter lyckan. Det här är en berättelse som är enkel att ta till sig och som ger lärdomar för både stora och små. Här återges den i korthet, men den finns att läsa i sin helhet bland annat i ovan nämnda böcker. Receptet följer efter sagan.

Svenske-Per

Det var en gång en gosse som hette Per. Han var bred över axlarna, hade gult hår och blå ögon. Han var stark och vig och alltid vid gott humör. Alla kallade honom Svenske-Per.

Han hade inte längre sina föräldrar i livet och måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.

En dag stod han och grävde i potatislandet. Jorden var hård och spaden slö, så det var ett svettigt göra. ”Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!” tänkte Per och tryckte ner spaden. Den stötte på något hårt och Per böjde sig ner. Det var en gulddiamant, stor som en knytnäve. Ja, nu överdriver jag kanske, men nog var den lika stor som ett ägg, iallafall lika stor som en stor hasselnöt.

Han gick till staden med diamanten. Guldsmeden gjorde stora ögon och frågade vad Per ville ha för den. Per höll på att säga att han iallafall ville ha fem kronor, men han tyckte att gubben tittade så med sina stora ögon så han sade:

– Ja, jag hade tänkt mig hundra tusen riksdaler, vänner emellan.

Han fick pengarna och stoppade dem i byxfickorna så att de såg ut som två mjölsäckar. Sedan gav han sig ut i vida världen.

Så småningom kom han till en sjö med en vacker herrgård. Den hade torn med koppartak och långa rader med blanka fönster. Där fanns gröna träd, kor och får och små vita lamm. Per slog sig på knäna och sade:

– Just på pricken en sådan som jag skulle vilja ha!

Men herrgården var inte till salu. Inte förrän Per lagt fram alla de hundra tusen riksdalerna på bordet.

Foto: Werner Weisser

Det var rent omänskligt fint i herrgården, med silkesgardiner med sammetstofsar och sammetsgardiner med silkestofsar, och stora ljuskronor med många glasbitar. På morgonen kom betjänten och frågade om Per ville ha fläskpannkaka eller syltpannkaka. När det blev kväll undrade betjänten om Per ville ha syltpannkaka eller fläskpannkaka. Per åt och drack av allt det goda, så att han blev både stinn och sömnig.

Där fanns stall och lador, trädgårdar och åkrar och överallt stod folk med mössan i handen och sade Ja och Naturligtvis till allt Per sade. Men när Per ville smaka på frukten i trädgården sade trädgårdsmästaren att det inte var bra för träden att ta ifrån dem frukten första året.

Alla skötte sitt så Per höll sig på slottet. Han åt och drack och lät dagarna gå som de kom. Han blev både ledsen och olustig. När han kallade på doktorn rådde han att Per inte skulle äta så många fläskpannkakor eftersom det inte var nyttigt och så fick man knip av det. Istället skulle han dricka havresoppa. Fläskpannkaka var det bästa Per visste och när han inte fick smaka på frukten eller njuta av det andra han ägde så var det inte så muntert.

En dag såg han en skuta segla uppför fjärden.

– Ack! Tänk att kunna segla vart man vill och gå i land var man behagar.

Han gick ner och pratade med skepparen som kommit för att köpa havre. Per föreslog att skepparen skulle sälja skutan till honom, men det ville han inte. Men när Per erbjöd honom hela herrgården så sålde han den, fast han hade byggt den själv och det var den finaste skuta som aldrig kunde sjunka.

Per satte alla segel och flög som en fröjd ut emot havet. Det sprutade salt skum efter skutan och Per stod i fören och rökte pipa. Det här var annat än att ligga med knip i magen på sidensofforna i herrgården.

– Nu har jag det som jag vill. Fri och ledig och herre på min egen skuta!

Han ville resa jorden runt och i tre dagar gick färden raskt framåt. Den fjärde dagen mojnade vinden och skutan kom ingenstans. Sedan började det regna, och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade så att det inte fanns en torr tråd på hela skutan. Det var inget nöje att gå på däck och vada i allt vattnet, och nere i kajutan var det så trångt att Per nätt och jämnt kunde sträcka ut benen på britsen.

Det fortsatte att regna i flera veckor och ingen hade Per att prata med eftersom matroserna låg och sov hela dagarna. De hade lagt till vid en bro, alldeles vid landsvägen. Per gick i land. Inte kunde han sova bort sin ungdomstid på den där otäcka skutan. Plötsligt hörde Per ett rop.

– Se upp, gott folk! Här kommer jag!

En ung gosse sprängde fram mot honom på sin häst. Han var klädd i skjorta och byxor och var barfota. Det var en stark häst, med korta ben och glada, ljusblå ögon. Per stoppade gossen och frågade om han fick rida med. Javisst fick han det, bara han höll i sig där bakom gossen. Det bar iväg så att grus och sten flög omkring dem.

De stannade till för att ta ett glas öl på ett gästgiveri. Per talade om hästen. Det var just en sådan rask häst som han helst av allt i världen ville ha. Det förstod gossen, men sälja ville han inte. Per blev ledsen och bönföll honom, och då han erbjöd sin präktiga skuta så gick gossen med på bytet.

Per red själaglad iväg. Det var något annat att spränga fram över stock och sten på sin egen häst än att sitta och lukta på tjära i den gamla skutan, tänkte han.

Inne i köpingen var det marknad och Per red dit. Utanför ett tält såg han en clown, klädd i vitt och med en bred, rödsminkad mun. Han hade ett stort kinesiskt parasoll i handen. Per stannade till och stirrade, inte på tältet eller clownen, utan på parasollet. Det var stort som ett bord och hade målningar föreställande ett grönt lejon som bet i svansen på en tjur, en röd krabba som grep efter fem småfåglar, och så var där bokstäver över alltihop. Det här var det vackraste Per någonsin hade sett.

– Lycklig den som ägde ett sådant parasoll! tänkte han.

Per frågade om han kunde få parasollet, men till svar fick han en näve mjöl i ansiktet. Då erbjöd han hästen i utbyte. Clownen skrattade och öppnade och stängde parasollet mitt för Pers näsa så att han fick tårar i ögonen. Per behärskade sig och frågade om clownen ville ha hästen och så bytte de.

Per gick stolt ut i solskenet. O, vad han var lycklig! En sådan lycka hade han inte kunnat önskat sig eftersom han aldrig kunnat ana att något så vackert fanns.

I tre dagar lyste solen och i tre dagar gick Per utefter vägen med parasollet. Men andra dagen började han bli trött på det. Det var besvärligt att alltid hålla i det och han hade ingen hand fri till arbete.

Det började reta honom att se på de där figurerna på parasollet, och ju längre han gick desto mer missmodig blev han.

Då kom han till en potatisåker där det stod en gosse och grävde. Det var en rasande bra spade han hade; lätt i skaftet och skarp i eggen. Den for ner i djuren så att det sjöng om den. Per stod med öppen mun.

– Det var en rasande rar spade du har.

Det var en fröjd att se hur spaden arbetade.

Gossen intygade att han också hade gett en god slant för den. Det var en fröjd att se hur spaden arbetade. Den vände jorden så lätt som om det varit gröt. När Per frågade om han ville sälja spaden tyckte gossen att han kunde köpa en på marknaden. Men Per förklarade att just den spaden var den enda i världen han ville ha. Han erbjöd sitt parasoll i utbyte och lovordade det och snurrade det framför honom som en väderkvarn. Gossen blev imponerad och gick med på bytet.

Per grep tag i spaden och satte den i jorden. Den flög som en blixt mellan stenarna och vände upp jorden med en fart som om det hade varit en mullvad. Ja, det var en präktig spade och Per tänkte att den skulle han inte vilja byta mot en gulddiamant. Han grävde och skrattade högt.

– Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag! Men så finns det heller inte något så stiligt som att ha en spade som heter duga!

Citronmuffins á la Helande Mat

Det här behövs till cirka 25 småmuffins

eller cirka 10 stora

1 dl kokosmjöl

1 nypa oprocessat salt

¼ tsk bikarbonat

5 ägg

1 dl kokosolja (gärna utan smak), smör eller ghee, smält

2 msk honung

1 tsk vaniljpulver

1 citron, rivet skal

Till servering

Vispad syrad grädde eller vanlig grädde

Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser i en bunke och tillsätt sedan övriga ingredienser.

Vispa ihop till en jämn smet och klicka ut i muffinsformar.

Grädda i cirka 12-15 minuter och låt sedan svalna.

Använd en sprits för att dekorera med grädden.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.