Medeltida tips för att återuppliva Englands kämpande katedraler
Within Exeter Cathedral looking east toward the Lady Chapel. (DAVID ILIFF. /CC-BY-SA 3.0)


Katedraler runtom i England står inför en ekonomisk kris: underhållet är dyrt, ofta behöver de renoveras, och de finansierar sig i stort sett själva - vilket betyder att de är under ständig press att skrapa ihop pengar och attrahera nya besökare. Om inte riskerar de att hamna i en nedåtspiral av irrelevans och förfall.

Enligt deras egen beräkning kostar Elykatedralen nära 70 000 kr (6000 pund) om dagen att uppehålla; Winchester drygt 116 000 kr (10 000 pund); Peterborough nära 43 000 kr (3700 pund); Worcester drygt 87 000 kr (7500 pund) och Norwich drygt 46 000 kr (4000 pund). Dessa siffror räknar inte med de konserveringskonstnader som tillkommer.

Navet i Elykatedralen i Cambridgeshire, England. Den byggdes 1083, och fick katedralstatus 1109 då den kallades Church of St Etheldreda and St Peter. (DAVID ILIFF/CC-BY-SA 3.0)

Situationen blir inte bättre av att allt färre besöker katedralerna. Detta på grund av sekularisering och att katedralerna på vissa sätt är gammeldags och kanske inte erbjuder sådant som skulle attrahera yngre familjer. Men på medeltiden var katedralerna inkomstbringande maktcentra som lockade pilgrimer (och donationer) från när och fjärran. Så här kan deras flera hundra år gamla tekniker användas idag för att återuppliva den engelska katedralernas välstånd.

Helgonet och staden

Medeltida katedraler mötte liknande utmaningar som deras moderna motsvarigheter: De var också tvungna att samla in pengar från besökare för att kunna upprätthålla och renovera sina byggnader. Deras insamlingsstrategier fokuserades kring heliga reliker: Kroppar, kroppsdelar eller till och med föremål som hade vidrört en helig person var ofta centrala i medeltida tillbedjan. Lokala samfund skapade helgedomar som attraherade pilgrimer som donerade pengar eller gåvor vid besöket.

Canterburykatedralen, vy från väster av navet och centraltornet. Byggdes först 597, återbyggdes 1070 till 1077. Den återbyggdes främst i gotisk stil efter en eldsvåda 1174. (Hans Musil./CC BY-SA 4.0)

Många moderna engelska katedraler grundades av män och kvinnor som senare blev skyddshelgon i sina samfund. Man trodde att skyddshelgon skulle skydda invånarna i staden och dess omgivningar, och närvaron av deras kroppar i staden genererade ofta pengar och politiska fördelar. Canterbury blev exempelvis en turistattraktion efter mordet på och begravningen av ärkebiskopen St Thomas Becket på 1100-talet.

Thomas Becket avbildad i ett glasfönster i Canterburykatedralen, där han mördades 1170. (HVH/CC-BY-SA-3.0)

Även mindre städer hade heliga reliker. Kroppen efter St Cuthbert, skyddshelgon av dagens Northumberland, ligger i Durhamkatedralen sedan 1100-talet. Ely hyste kvarlevorna av dess skyddshelgon St Æthelthryth (även känd som Etheldreda eller Audry), som grundade samfundet på 600-talet. Och Lincoln var stolt hem för biskopen St Hugh, vän till kung Johan på 1100-talet. Katedraler i Winchester, Gloucester och många andra städer tjänade också som begravningsplatser för berömda kungligheter, biskopar och helgon.

Edward II:s grav i Gloucesterkatedralen. (Public Domain)

Medeltida engelska samfund använde ofta sina reliker i parader och processioner. På helgdagar spelade man upp mirakelpjäser, som visade de mirakel som helgonen utfört, på katedralernas områden. Processioner med reliker, inräknat relikturer genom närliggande städer eller runt i staden, genomfördes ofta omedelbart före eller efter ett byggprojekt och samlade in pengar till katedralen.

På senmedeltiden spelades också mystiska pjäser med scener ur bibeln. Dessa pjäser var mycket interaktiva, med deltagande publik, och kunde hålla på i flera dagar. Dessa pjäser drog folk från kringliggande regioner till staden och gjorde möjligt för en större gemenskap att delta i katedralens evenemang.

Ett nutida mirakel

Det finns redan tecken på att processioner, parader och pjäser skulle kunna spela en positiv roll även för dagens katedraler. York är berömt för sina mystiska pjäser. Chester förnyade sina mystiksa pjäser och har på senare tid dragit fem gånger fler besökare än vanligt. Även Norwich har börjat med mystiska pjäser de senaste decennierna, och kommer att ligga på plus i nästa års budget.

Klostret med det solfjädervälvda taket i Gloucesterkatedralen i Gloucestershire, England. (DAVID ILIFF/CC-BY-SA 3.0)

Katedralen är en plats för tillbedjan. Men den är även av historiskt intresse, precis som medeltida slott, romerska fort och liknande byggnader. Att undersöka vilken roll katedralerna har spelat i utvecklingen av engelska städer under medeltiden har gett katedralerna i Durham, Winchester och Peterborough en ekonomisk knuff. De har byggt nya besökscentra och öppnat permanenta medeltidsutställningar de senaste åren eller så är de på väg att göra det.

Att återkoppla med sina skyddshelgon kan bli lönsamt för engelska katedraler. Dess män och kvinnor spelade ofta en viktig roll i att etablera och bygga staden. Och även om helgonrelikerna inte längre finns i tempel – de flesta förstördes under reformationen – vördar många katedraler fortfarande minnet av helgonet, antingen med en minnestavla i golvet, en staty eller en modern helgedom.

Chesters mystiska pjäser framförs utanför Chesterkatedralen 2008. (Shricthism/Flickr, CC BY)

Dessa föremål kan användas för att väcka liv i historien i form av processioner eller parader, precis som på medeltiden. Turer med helgonstatyer, särskilt om de har en koppling till redan existerande kulturarvsfestivaler, kan påminna invånarna om den viktiga rollen som katedralerna har spelat i stadens historia.

Att koppla katedralerna till stadens historiska figurer eller händelser kan göra dem relevanta igen i ett alltmer sekulärt samhälle. Detta kan i sin tur locka fler besökare till katedralerna. Det finns ingen anledning att katedralerna inte skulle kunna vara stora attraktioner, om de lokala samfunden anammar de ritualer som hyllar stadens historia.

Elizabeth Wiedenhelft är filosofiedoktor I medeltidshistoria vid University of Nottingham I England. Denna artikel publicerades ursprungligen i The Conversation