loading

Den vilda mannen är fångad, kanske både i oss själva och i samhället. Men historien fortsätter. Foto: Anton Nilsson
Den vilda mannen är fångad, kanske både i oss själva och i samhället. Men historien fortsätter. Foto: Anton Nilsson
Litteratur

Med vildmannen som medhjälpare

Anton Nilsson

I gamla folksagor har ofta hjälten någon typ av medhjälpare. I boken ”Iron John” (Järn-Hans) analyserar Robert Bly vildmannen som följeslagare i en av bröderna Grimms sagor.

För ett par år sedan gick jag en sommarkurs med en av mina stora idoler inom slöjden. Under kursens gång diskuterade vi olika alias jag skulle kunna ta som slöjdare och efter kursen skjutsade han mig till tågstationen. Vi stod vid tågstationen och jag fick känslan av en fader-son relation. Han tittade på mig och sade ”Vildmannen, det kanske är det som är ditt alias”. Vi hade pratat om denna typ av primitivt alias under kursens gång, jag tyckte om det men kände att något saknades.

Nu, två år senare, har jag precis anmält mig till ytterligare en kurs med Jögge. Jag plockar upp en gammal bok med titeln ”Iron John”. Boken köpte jag för mellan två och tre år sedan men fann aldrig ro att läsa den. Redan några sidor in i boken finner jag vad jag saknat.

Boken inleds med en saga där kungen tvingas spärra av en del av skogen i området. Ingen som beger sig dit kommer tillbaka och ingen vet varför. En dag kommer en yngling till slottet och frågar kungen om det finns några farligheter att utföra. Kungen berättar om platsen i skogen och ynglingen drar dit tillsammans med sin hund. Väl inne i skogen kommer han till en damm, ur dammen kommer en hand upp och drar ner hunden. Ynglingen går ner i dammen och på botten ser han en hårbeklädd vilde. En vildman.

Upp med honom och in med honom i en fängelsehåla.

Rent mytologiskt är här hjältebragden utförd. Hjälten har trotsat sina rädslor, tagit sig in i det okända, och väl där har han arbetat sig ner i sitt eget undermedvetna och fångat in den primitiva delen av sig själv.

Han har tämjt sig, civiliserats. Vi känner alla till den här typen av historia, de flesta av oss har levt den. Vi kan inte hela livet vara barn som springer runt i skogen och slåss med pinnar. Vi måste kunna verka i den civiliserade världen.

Men i civiliserandet riskerar också någonting att dö. Ni minns när man som barn hittade en riktigt häftig pinne. Den var ens liv. Man tog hem den eller gömde den någonstans i skogen. Den försågs med magiska egenskaper och man visste att man funnit någonting riktigt underbart. Den känslan dör någonstans på vägen. Få saker idag har jag förmågan att förse med den typen av magi jag kunde som barn.

Den vilda mannen är fångad, kanske både inom oss själva och i samhället. Men historien fortsätter.

Kungens barn bär på ett gyllene klot. Han irrar ner sig i fängelsehålan och tappar klotet som rullar in till den vilda mannen. Barnet frågar om han kan få tillbaka klotet men i utbyte vill den vilda mannen bli utsläppt.

Det går inte, barnet springer skrämt därifrån. Den vilda mannen är inlåst och han har något jag desperat behöver. Det gyllene klotet är som en symbol för någonting vi alla förlorade när vi lämnade barndomen. Fast kanske är det inte förlorat? Kanske var det bara så att vi bett vår inre vilde att beskydda det tills vi är redo att få tillbaka det?

Jag går med en saknad av inre manlighet. Det är egentligen ett underligt uttryck men kanske ger sagan om vildmannen en vink om vart jag vill komma. Något är taget ifrån mig och det är något manligt, en yang-kraft, som om jag vill slå upp ett tält mitt i skogen och överleva på att jaga vilda djur med spjut. Men något inom mig vet att det inte skulle hjälpa, inte helt i alla fall.

Jag vet att jag behöver bjuda in denna vilda man till att vägleda mig men jag vet inte vad det innebär. Jag minns inte ens vad mitt gyllene klot är. Jag vet bara att jag behöver det för att kunna fortsätta leva mitt liv.

Så vad innebär det att bjuda in vildmannen till sitt liv? Vad innebär det att acceptera manlighet som ett koncept att sträva efter och undersöka? Vad innebär det att få tillbaka sitt gyllene klot?

I den västerländska, kristna, kulturen blir Jesus en kulturell fader. Betoningen ligger på barmhärtighet, kärlek och tålamod. I öst är Buddha Shakyamuni en framträdande karaktär. Också här har vi de liknande mjuka värdena av omtänksamhet, barmhärtighet och empati.

Så vad saknar jag? Kanske är det en släng av gamla testamentet som skulle behövas? Kanske behöver jag plugga igenom Jobs bok eller verkligen förstå Guds vrede i de äldre texterna? Kanske är det sanningssökandet jag saknar? Eller det enkla, upplevelsebaserade, inte så intellektualiserade. Den ganska hårda, trubbiga vägen en hårig man i skogen kan gå.

Av någon anledning är det lätt att tappa de hårdare värdena i våra traditionella skrifter. Kanske just för att vi på en samhällsnivå främst vill ha mjuka, omhändertagande värden. Men något här skaver i min själ, för världen är samtidigt hård.

Förmågan att älska min fiende tar mig långt, men inte hela vägen. Jag blickar ut och väljer vildmannen som följeslagare i mitt liv. Jag vet inte vart det för mig men jag vet att jag behöver det.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.

 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading

Den vilda mannen är fångad, kanske både i oss själva och i samhället. Men historien fortsätter. Foto: Anton Nilsson
Den vilda mannen är fångad, kanske både i oss själva och i samhället. Men historien fortsätter. Foto: Anton Nilsson
Litteratur

Med vildmannen som medhjälpare

Anton Nilsson

I gamla folksagor har ofta hjälten någon typ av medhjälpare. I boken ”Iron John” (Järn-Hans) analyserar Robert Bly vildmannen som följeslagare i en av bröderna Grimms sagor.

För ett par år sedan gick jag en sommarkurs med en av mina stora idoler inom slöjden. Under kursens gång diskuterade vi olika alias jag skulle kunna ta som slöjdare och efter kursen skjutsade han mig till tågstationen. Vi stod vid tågstationen och jag fick känslan av en fader-son relation. Han tittade på mig och sade ”Vildmannen, det kanske är det som är ditt alias”. Vi hade pratat om denna typ av primitivt alias under kursens gång, jag tyckte om det men kände att något saknades.

Nu, två år senare, har jag precis anmält mig till ytterligare en kurs med Jögge. Jag plockar upp en gammal bok med titeln ”Iron John”. Boken köpte jag för mellan två och tre år sedan men fann aldrig ro att läsa den. Redan några sidor in i boken finner jag vad jag saknat.

Boken inleds med en saga där kungen tvingas spärra av en del av skogen i området. Ingen som beger sig dit kommer tillbaka och ingen vet varför. En dag kommer en yngling till slottet och frågar kungen om det finns några farligheter att utföra. Kungen berättar om platsen i skogen och ynglingen drar dit tillsammans med sin hund. Väl inne i skogen kommer han till en damm, ur dammen kommer en hand upp och drar ner hunden. Ynglingen går ner i dammen och på botten ser han en hårbeklädd vilde. En vildman.

Upp med honom och in med honom i en fängelsehåla.

Rent mytologiskt är här hjältebragden utförd. Hjälten har trotsat sina rädslor, tagit sig in i det okända, och väl där har han arbetat sig ner i sitt eget undermedvetna och fångat in den primitiva delen av sig själv.

Han har tämjt sig, civiliserats. Vi känner alla till den här typen av historia, de flesta av oss har levt den. Vi kan inte hela livet vara barn som springer runt i skogen och slåss med pinnar. Vi måste kunna verka i den civiliserade världen.

Men i civiliserandet riskerar också någonting att dö. Ni minns när man som barn hittade en riktigt häftig pinne. Den var ens liv. Man tog hem den eller gömde den någonstans i skogen. Den försågs med magiska egenskaper och man visste att man funnit någonting riktigt underbart. Den känslan dör någonstans på vägen. Få saker idag har jag förmågan att förse med den typen av magi jag kunde som barn.

Den vilda mannen är fångad, kanske både inom oss själva och i samhället. Men historien fortsätter.

Kungens barn bär på ett gyllene klot. Han irrar ner sig i fängelsehålan och tappar klotet som rullar in till den vilda mannen. Barnet frågar om han kan få tillbaka klotet men i utbyte vill den vilda mannen bli utsläppt.

Det går inte, barnet springer skrämt därifrån. Den vilda mannen är inlåst och han har något jag desperat behöver. Det gyllene klotet är som en symbol för någonting vi alla förlorade när vi lämnade barndomen. Fast kanske är det inte förlorat? Kanske var det bara så att vi bett vår inre vilde att beskydda det tills vi är redo att få tillbaka det?

Jag går med en saknad av inre manlighet. Det är egentligen ett underligt uttryck men kanske ger sagan om vildmannen en vink om vart jag vill komma. Något är taget ifrån mig och det är något manligt, en yang-kraft, som om jag vill slå upp ett tält mitt i skogen och överleva på att jaga vilda djur med spjut. Men något inom mig vet att det inte skulle hjälpa, inte helt i alla fall.

Jag vet att jag behöver bjuda in denna vilda man till att vägleda mig men jag vet inte vad det innebär. Jag minns inte ens vad mitt gyllene klot är. Jag vet bara att jag behöver det för att kunna fortsätta leva mitt liv.

Så vad innebär det att bjuda in vildmannen till sitt liv? Vad innebär det att acceptera manlighet som ett koncept att sträva efter och undersöka? Vad innebär det att få tillbaka sitt gyllene klot?

I den västerländska, kristna, kulturen blir Jesus en kulturell fader. Betoningen ligger på barmhärtighet, kärlek och tålamod. I öst är Buddha Shakyamuni en framträdande karaktär. Också här har vi de liknande mjuka värdena av omtänksamhet, barmhärtighet och empati.

Så vad saknar jag? Kanske är det en släng av gamla testamentet som skulle behövas? Kanske behöver jag plugga igenom Jobs bok eller verkligen förstå Guds vrede i de äldre texterna? Kanske är det sanningssökandet jag saknar? Eller det enkla, upplevelsebaserade, inte så intellektualiserade. Den ganska hårda, trubbiga vägen en hårig man i skogen kan gå.

Av någon anledning är det lätt att tappa de hårdare värdena i våra traditionella skrifter. Kanske just för att vi på en samhällsnivå främst vill ha mjuka, omhändertagande värden. Men något här skaver i min själ, för världen är samtidigt hård.

Förmågan att älska min fiende tar mig långt, men inte hela vägen. Jag blickar ut och väljer vildmannen som följeslagare i mitt liv. Jag vet inte vart det för mig men jag vet att jag behöver det.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024