Mammabloggen: Vi lyssnar på naturen
Älven i vinterskrud, minus 20 grader. Foto: Eva Sagerfors


Det krävs inte mycket för att få en berikande naturupplevelse; det räcker att ställa sig i naturen och använda sina sinnen. När man går hem har man en helt annan känsla än vad man hade när man gick dit. Den här gången hamnade vi vid den vintriga älven i minus 20 grader.

Plötsligt står vi där, halvvägs ner mot älven. På den andra sidan ser vi de höga, smala granarna som snön vilar på. Solen har vi missat, men himlen är klar och färgad av ett ljusrosa ljus. På älven ligger isen med ett böljande lager snö på, men framför oss ser vi ett svart hål där vattenånga stiger upp och ger ett trolskt skimmer åt vintertavlan.

Foto: Eva Sagerfors

"Bara en promenad"

Nej, det här var inget jag hade väntat mig. Vi skulle ta en promenad i vinterkylan, jag och dottern. Hade det inte varit en så klar och vacker dag hade vi kanske hållit oss inne hela dagen, med minus 20 grader ute. Men dagen hade varit kryddad av småbrödernas bråk och en del tjat så det kändes bra att få gå ut och ta en kort promenad. Vi skulle inte vara ute länge, bara få lite luft och få röra oss lite, tänkte jag.

Några timmar med yviga barn som inte riktigt hittar sin plats kan bli påfrestande, så de gick ut och lekte och vi skulle ta en promenad. Vi skulle bara ta en kort sväng, men jag kom att tänka på hur länge sedan jag sist var och tittade på älven, som inte ligger långt bort från oss. Vi kunde gå dit och titta lite och sedan gå hem igen. Dottern gick med på det.

Naturens ljud

Vi pratar på och väljer närmaste vägen. Vi viker ner bredvid husen och tar en skogsstig ner mot älven. Det är kallt om kinderna och 12-åringen verkar lite trött. Jag säger att vi kan stanna en bit uppe i sluttningen och bara titta ner, vi behöver inte gå hela vägen. Snön är härlig och vi tittar och pratar.

Jag tystar vårt prat och vår rörelse och istället för att vända tillbaka föreslår jag att vi står stilla och lyssnar på naturen, på tystnaden. Det är alldeles stilla, och så vackert. Snart hör jag att någon kommer. Det knakar och knarrar. Är det någon på skidor kanske? På gångvägen nedanför förstås. Eller är det någon som är ute på älven? Jag funderar på om det är riktigt klokt med tanke på det öppna hålet nedanför oss; is ska man vara försiktig med. Det knarrar och jag kikar för att kunna se den som kommer där nere. Ingen kommer.

Jag blir nyfiken och ändrar våra planer. Det är inte dags att gå tillbaka hem än. Vi kan väl gå neråt och titta lite vad det är som låter? Jodå, dottern följer med ner till gångvägen. Vi ser ingen där. Det knakar och det är förstås isen som låter. Äsch, vi kanar neråt och springer närmare. Snön är fluffig och yr runt benen.

Det känns nästan magiskt att stå där och se vattenångan driva över det öppna vattnet, ackompanjerat av isens ljud.

Det känns nästan magiskt att stå där och se vattenångan driva över det öppna vattnet, ackompanjerat av isens ljud. En liten stund kan vi stanna och uppleva stillheten, skådespelet, som pågår så nära hus och bilar ändå. Fast några bilar hör vi inte alls, det är som att vara i en annan värld.

När vi går hemåt känns det annorlunda. Jag har fått ett annat perspektiv, sinnet är rensat och jag känner att jag kan klara av några timmar till med yviga barn och husliga göromål. Vi har inte varit borta mer än fyrtio minuter, men vilken skillnad det gjorde att få kliva in i den där världen.