Mammabloggen: Konsten att hålla ut när man inte vet när det tar slut
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Ibland sätts vi på prov och kan behöva kämpa med oss själva för att ta oss igenom. På köpet kan vi behöva ompröva vår självbild och när det är över faktiskt komma ut i ett bättre tillstånd än innan. En händelse nyligen fick mig att minnas liknande prövningar och vad jag kunde lära av dem.

Ovisshet kan ge otrygghet och oro. När vi utsätts för situationer där viktiga faktorer saknar svar, så har vi chans att se hur vi reagerar och att träna oss i att möta den oro som väcks i oss.

Jag ser mig själv som en person som har bra tålamod, som kan vara lugn och hålla ut när det behövs, och som kan hålla humöret uppe både hos mig själv och andra när det behövs. Jag tycker att jag är bra på det här och att det är en styrka hos mig. Men som vi vet; i nöden prövas vi.

Vid flera tillfällen har jag hamnat i situationer där tiden är oviss. Då har jag fått möta min gräns, se hur jag reagerar och ta hand om det.

När ska vi komma fram?

Vi var på utflykt i helgen. Vädret var fantastiskt; det var sol och vindstilla, och som gjort för en vårvintertur. På en sjö i trakten finns det en plogad isbana där man kan åka skridskor. Banan är rätt lång, men vi tänkte prova att åka en mindre runda. Vid ett tidigare besök hade vi sett att det fanns en korsning där man kunde välja olika banor. Någon karta hade vi dock inte sett.

Isen var jättefin och det gick bra att åka. Vi hade lite olika tempo, så när halva familjen bestämde sig för att vända tillbaka, innan vi nått korsningen där vi kunde välja bana, så hade 11-åringen redan hunnit långt före oss. Han var mycket sugen på att få åka den där banan och jag ville gärna åka med honom. Det är spännande att upptäcka det som är nytt.

Vi hade valt en bana som skulle gå en runda på sjön och sedan komma tillbaka till startpunkten. Jag är inte välbekant med sjön och området så jag hade ingen kartbild av sjön i huvudet, men vädret var strålande fint och vi njöt av den lättsamma åkningen.

Vi hade så trevligt där vi åkte och pratade och upptäckte omgivningarna. Banan följde kanten och tog inga genvägar; kanten veckade sig och drog iväg bortåt och jag insåg att den korta rundan inte var kort. Men vad gjorde det när vi hade det så bra?

Jag brukar använda min inre karta för att ha koll på var jag är och vart jag ska, men nu hade jag som sagt ingen och på grund av landskapets vindlingar var jag inte heller längre säker på var vårt slutmål låg. Det kändes som att vi kom längre och längre bort, som att sjön växte, men vi trivdes, pratade och hade det bra.

När det kändes som att vi hade åkt i flera timmar och jag fortfarande inte visste hur långt det var kvar märkte jag att både jag och 11-åringen hade blivit tysta. Det kunde vi förstås tidvis vara ändå, men tänkte att det här kunde vara den tystnad som blir när man gått in i sig själv för att klara av det som är kämpigt. Jag började prata med sonen, eftersom jag vet att det känns lättare när man känner att man har sällskap.

Tiden och sträckan verkade iallafall inte bekymra honom. Vi hade också båda bra ork, vi var inte hungriga och det var fortfarande härligt att åka; det var bara det att det kändes lite jobbigt med ovissheten om när det skulle ta slut och vi skulle vara tillbaka. Jag tänkte lite på de andra som väntade på oss, men jag tänkte inte att de skulle vara oroliga, så jag fokuserade på oss och vår åkning.

Jag ville veta hur långt det var kvar och kände mig tillräckligt nöjd med att ha varit ute så länge.

Banan hade vänt och vi hade riktningen mot målet, men jag var fortfarande inte säker på vilken udde det var vi siktade mot. Det var här jag kände att uthålligheten fick sig en prövning. Jag ville veta hur långt det var kvar och kände mig tillräckligt nöjd med att ha varit ute så länge. Jag fick uppleva att jag inte hade den där oändliga uthålligheten; att humöret vissnade något. Men ingen av oss klagade; vi åkte bara på.

När jag sedan såg målet och jag inte längre befann mig i ovisshet kom en annan reaktion; jag ville inte att det skulle ta slut. Jag ville fortsätta att vara i det som jag då upptäckte hade blivit meditativt och rofyllt. Jag ville inte komma till den livliga udden med alla friluftsglada människor. Jag ville inte ta av mig skridskorna och sätta mig ner.

Vi kom iallafall fram och hittade de andra. Det blev gott fika innan vi åkte hem. På kvällen hittade jag en karta över banan så att jag kunde få en bild över hur där såg ut. Jag vet inte hur länge vi åkte, men det var förstås inte så länge som flera timmar. Det var ändå en rejäl runda; knappast någon kortbana.

Det var intressant att uppleva vilka tankar och känslor som dök upp under rundan. Nästa gång känner jag ju till banan, men säkert är det annat som dyker upp inifrån. Både jag och sonen var hur som helst mycket nöjda med vårt äventyr och ser fram emot nästa gång.

När kön är lång och långsam

Ett annat tillfälle när min uthållighet prövades var på en resa. Flyget hade blivit inställt och vi behövde stå i kö för att bli ombokade. Jag hade redan varit på flygplatsen några timmar i väntan på avgång och sedan ytterligare ett par i väntan på en lösning på det alltmer försenade flyget.

Jag hade läst, haft trevliga samtal med både bekanta och obekanta. Jag tänkte att vi får se hur det blir, men på något sätt så löser det sig, och det blir säkert bra.

Så småningom hamnade vi i kön för att bli ombokade. Jag pratade, läste och väntade, medan kön gick framåt i snigelfart. Timmarna gick. Lite vatten hade jag nog och något att stoppa i munnen. Det gick bra att stå och jag höll fast vid att allt skulle bli bra; det var bara det att jag inte visste hur. När jag kom fram till disken skulle jag få veta; innan dess skulle det vara ovisst och jag kunde inget annat än att acceptera det.

Så småningom märkte jag att jag kände mig dämpad och jag började känna mig trött. Jag kunde inte längre få tiden att gå genom att läsa eller prata, eftersom humöret tog emot och jag ville vara framme och få veta nu. Jag tittade på ett par som jag pratat med tidigare i väntsalen; de stod en bit efter mig och såg mer uppåt ut än jag. Jag insåg att mitt tålamod inte var så stort som jag hade trott.

Jag visste att det skulle bli bra på något sätt. Ingen katastrof hade inträffat; jag var bara trött av miljön jag var i och av ovissheten. Det blev bra, förstås. Vi blev ombokade och jag fick en lärorik erfarenhet.

Det är bra att få perspektiv på sig själv på det här sättet och förstås för mig att få erfarenheterna att jag klarar av mycket utan att alla faktorer ska vara kända. Kanske är det ett kontrollbehov jag har för att ge mig trygghet, trygghet från en oro över något. Det är värt att titta närmare på. Kanske räcker det med erfarenheten för att känna tillit och trygghet. Ett är iallafall säkert; prövningarna är en hjälp för mig att se mig själv och att komma framåt.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.