Jojken är en del av den samiska kulturen. Vi har inga samiska rötter, men både jag och 7-åringen gillar jojk, så när vi får chans att vara med i en jojkworkshop för barn så tar vi förstås den.
Vi gillar särskilt Jon Henriks ”Daniels Jojk”. Jag var nyligen på biblioteket och lånade hem några skivor, däribland Jon Henriks skiva Goeksegh (som betyder norrsken). Ett antal gånger hittade jag sedan 7-åringen stående på en pall för att nå upp till vår gamla stereo uppe på lekskåpet. Rummet var fyllt av Jon Henrik, och så 7-åringen som härmade vid högtalarna. Han hade bestämt sig för att lära sig sina favoritlåtar.
Jojkworkshop
När barnen hade sportlov anordnades samtidigt Samiska veckan här. I programmet hittade jag inte Jon Henrik, men en workshop för barn som vill prova på att jojka. Det vore verkligen något för 7-åringen, tänkte jag. Jag planerade att åka dit med barnen och såg fram emot att se sonen få sitt lystmäte.
Jag har lärt mig lite om jojk och dess betydelse i den samiska kulturen; att det är ett sätt för samer att minnas, att berätta om naturen, platser, sina renar, om personer, både levande och döda. Det kändes spännande att få vara med när någon lärde ut det till barn. Jo, 7-åringen tyckte också att det lät roligt att åka dit.
Vi laddade med lunch och åkte sedan ner på stan där lektionen skulle hållas i en stor tältkåta mitt på torget. Medan vi väntar på att det ska börja så blir jag och barnen inbjudna att sitta ner och rita. Med liv och lust börjar barnen illustrera varsitt samiskt ord, medan jag ser mig om för att inte missa den utlovade jojkläraren.
Ankan ska komma ut i jojken
Han som ska lära barnen jojka heter Johan och har en kraftfull stämma. 7-åringen och 12-åringen får stå upp i en ring med en handfull ungdomar. Först ska man skaka lite på kroppen för att slappna av, sedan behöver rösten värmas upp. Här är det inte ”minne-månne-minne-månne” eller något liknande för att träna skalor; istället går han direkt på jojken. Barnen får säga sitt namn och sedan göra något ljud ur namnet och jojka det. Ingen tar i riktigt och jag gissar att alla är lite blyga. 7-åringen är uppmärksam.
Johan berättar att rösten ska vara bakom bröstbenet.
– Om tonen är rak kan du få mycket ljud, säger han.
Barnen får träna två och två. Den ena tar en ton, medan den andra knackar med näven mellan skulderbladen så att det hörs skillnad. Det gäller att få en ren ton, men det verkar de alla hitta snabbt. Det är rätt enkelt när man är ung eftersom tonen är ganska ren redan, förklarar Johan.
Han säger att de ska få prova att jojka några olika djur. Det första djuret är anka. På samiska låter det som ”haana”. Man får tänka sig hur en anka är till karaktären och så jojkar de ”haana” och ”ohlolo…” till en melodi. Kroppen ska vara med när man jojkar, säger han och uppmuntrar dem att låta armen svänga med i någon rörelse som känns bra.
Barnen är lite blyga, men koncentrerar sig och hänger med. 7-åringen gör en åtta med handen, precis som Johan. Det är lättare att sjunga när man har handen att koncentrera sig på, säger 7-åringen och skrattar. Jojken ska beskriva ankan och Johan berättar hur det ska gå till.
– Jag ska inte behöva berätta för er att det är en anka.
Man hittar en ton man gillar och sedan får ankan komma ut i jojken, säger han. Han är pedagogisk, ser hur det går för alla och byter övning om koncentrationen faller. 7-åringen drabbas plötsligt av en överväldigande hunger, trots att vi åt lunch just innan vi åkte hemifrån. Jag pekar mot Johan och säger åt 7-åringen att han ska hänga med nu, äta kan vi göra sedan.
En målning
De får prova att jojka Umeälven. Johan beskriver älven som han tänker sig den: ganska arg, eftersom den dämts upp. Jag föreställer mig den breda, kraftfulla älven. Barnen hänger med i jojken. Visst finns det även forsar emellanåt och då låter det glatt och lättsamt. Det slår mig att jojken över Umeälven blir som en målning som visar dess karaktär och framfart.
Johan berättar att jojken bland annat används för att hantera djur. Jag tycker att han tittar extra på 7-åringen när han berättar om nästa jojk. Den är användbar när man har någon framför sig, till exempel en storebror eller en ren, som rör sig lite långsamt. Jojken börjar långsamt, men ökar sedan i takt och det är lätt att förstå att man skyndar på stegen när man hör jojken bakom sig.
Barnen får höra om en gång i början av 1900-talet när renarna skulle gå över Umeälven. Renskötarna märkte att isen var för svag och de bestämde därför att renarna skulle drivas över, på träbron. Det finns äldre umebor som fortfarande minns det klapprade ljudet när de gick över, berättar Johan. Då fick renskötarna använda en sådan här jojk för att mana på renarna.
Mot slutet av halvtimmen har 7-åringens mage kurrat flera gånger, men han har ändå hängt med, fast inte med samma entusiasm som hemma till Jon Henrik.
Lektionen avslutas med en nåjd-jojk, som är en helig jojk, säger Johan.
Smakprov
Jag frågar 7-åringen hur det var. Jo, roligt var det nog, men det var ju inte de jojkar som han kunde. Då är det inte så lätt förstås. Han får en smoothie mot hungern och fortsätter sedan att rita på sitt konstverk. Snart hör jag honom sjunga i sin egen värld: ”Mors lilla lathund”.
På hemvägen pratar vi om vad vi lärt oss om jojken och provar på lite olika ”jojkar” i bilen. Det är roligt.
Vi har fått en inblick i hur det är att uttrycka sig med jojken. Det kan bli en tavla eller en hjälp att skynda på. Fast så enkelt som att ta några lektioner är det ju inte och när jag hör Jon Henriks "Daniels Jojk" är det tydligt att det är ett sätt för samerna att uttrycka något från sitt inre, när ord inte räcker till.
