Sången är det som gör högtiden för mig. Nu när det vankas Valborgsfirande vid brasan vill jag gärna att barnen får vara i den där vackra vårsången. Men det blir förstås olika, olika år.

Jag har fina minnen från Valborgsbrasor där vi som barn sprang runt och lekte, kände värmen, hettan från brasan och petade i den fast vi nog inte fick. När de vuxna, ofta ledda av en skönsjungande kör, sjöng vårsångerna kändes det högtidligt och jag kände doften av vår i luften.

Det är ett fint sätt att välkomna våren och de ljusa kvällarna, med sång. Jag vill gärna att våra barn också får den upplevelsen.

Många gånger har vi firat kvällen vid en liten brasa där vi varit två-tre familjer. Vi har sjungit ur sångblad och barnen har sprungit runt och haft roligt. Men det kan förstås bli olika under olika år.

Ett år var vi nyfikna på en större brasa och gick dit med barnvagnen. Jag såg fram emot att få höra manskören sjunga och att träffa bekanta i myllret av folk. Det var ett väldigt myller av folk. Det visade sig att det var ett större jobb att hålla reda på barnen bland alla människor, så det var inte tal om att stå och prata med någon.

Manskören skymtade bakom rökplymen från brasan, men de hördes knappt dit där vi var. Och det var inte tal om att gå närmare eftersom det var så mycket folk och ännu större risk att tappa bort barnen där. Det var skönt att komma hem till vårt lilla.

I år är jag beredd på att det kan bli hur som helst. Det är ju heller inte hela världen hur dagen blir. Vi ska till bekanta och besöka deras bya-brasa. Kanske är där lagom mycket folk. Barnen är ju också större.

Hur som helst, så fick jag mig en fin överraskning i fredags.

De skulle ha ett litet Valborgsfirande på skolan, med elever och lärare. Ettans fröken skrev i god tid i veckobrevet att föräldrarna också var varmt välkomna. Men jag hade ju saker att göra, så det tänkte jag inte på, och förresten, skulle det vara nödvändigt med ytterligare ett firande?

På fredagsmorgonen cyklar vi till skolan och 8-åringen berättar om brasan och att de ska spela flöjt på skolan idag.

– Och, mamma? Kan du komma då?

Hans klass, ettan, skulle spela flöjt och så skulle det bli en liten brasa. Mammahjärtat smälte. Det var ju klart att jag ville komma och lyssna när han spelade flöjt. Fast, det var bara de som kunde som skulle spela, förklarade han. Han skulle bara låtsas-spela. Men de hade samlat kvistar och annat i skogen så att det skulle bli en brasa. Han hade smakat kåda och tyckte det var så gott. Han ville gärna att jag kom och tittade på deras brasa.

Jag och 5-åringen hade hemmadag. På förmiddagen cyklade vi till skolan igen och hittade alla samlade på fotbollsplanen. De hade redan börjat sjunga. Bredvid mig sjunger 5-åringen "Nu tändas tusen juleljus" med klara toner, medan vi går från cykeln till dagens högtidsplats.

Alla sjunger, ibland sjunger barnen klassvis. Vackra vårsånger, ibland i stämmor. Sådant är tjusigt, tycker jag. Klass 6, tror jag det var, sjöng vackert i stämmor. Lillebror fnissar och säger till mig:

– Pojkarna kan inte sången!

Jag förklarar att det ska vara så. De sjunger så för att det ska låta fint tillsammans. Det kallas att man sjunger i stämmor. Jaha, säger han och sedan sjunger vi allihop "Alla fåglar kommit re´n", i flera stämmor.

Det blev en väldigt fin stund. Det kändes inte alls onödigt med ett extra firande. Och vi fick ändå det där högtidliga, vårfina, lite i förtid.

"Lärkan drillar högt i skyn, våren är ju evigt ny, jordens högtid börjar nu, sprider fröjd åt alla."

Njut av våren!