Ordförandevalet på årets Riksidrottsstämma skilde sig markant från de två senast föregående valen vilka omgavs av stor dramatik. Vid en jämförelse kan valet av Karl-Erik Nilsson liknas vid en planerad kröning.
Tidigare nominerade Helena Carlsson och Anna Iwarsson drog tillbaka sina kandidaturer kort efter det att valberedningen i slutet av april föreslagit Svenska fotbollförbundet avgående ordförande.
Annat var det 2005 och 2015 då valberedningens förslag möttes av motförslag på stämman.
Störst var dramatiken 2005 då striden stod mellan Karin Mattsson och Lars Liljegren. Valet föregicks av en långdragen och stundtals bitter maktkamp som utvecklades till en mediecirkus. Fäktförbundets dåvarande ordförande Lars Liljegren var den offensive i tvekampen där betydligt mindre medievana Mattsson i huvudsak duckade eller parerade.
På stämman i Västerås blev Liljegren 29:e och siste delegat att gå upp i talarstolen. Därifrån förklarade fäktförbundets ordförande att han drog tillbaka sin kandidatur eftersom han insåg att valberedningens förslag skulle vinna vid en omröstning.
Karin Mattsson skrev därmed historia då hon blev RF:s första – och fortfarande enda – kvinnliga ordförande.
Det fanns länge planer på att hon skulle efterträdas av Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin. Vid RF-stämman 2013 valdes Sahlin in i Riksidrottsstyrelsen (RS) och tanken var att hon där skulle skolas in för att två år senare ta över efter Mattsson.
Men Sahlin närvarade vid så få styrelsemöten att förtroendet för henne rasade och hon föll bort ur diskussionen.
Det gjorde även flera nominerade personer. Åter tog Liljegren en av huvudrollerna. Denna gång tillsammans med valberedningens förslag Björn Eriksson. Liljegren var nominerad av sex förbund och att han inte ens erbjöds en plats i styrelsen vållade ramaskri bland hans anhängare.
Liljegrens hopp om att väljas till ordförande försvann på valdagen och precis som tio år tidigare valde han att kasta in handduken strax före den planerade omröstningen.
