Leo Tolstoj skrev Hadji Murat i slutet av sitt liv. Romanen är inte ett av hans mest kända verk, men efter Rysslands invasion av Ukraina har den fått en renässans, och dess levande skildring av våldets meningslöshet och individens kamp gör den ständigt aktuell.

Fyra gånger, mellan 1902 och 1906, var Leo Tolstoj nominerad till Nobelpriset i litteratur. Men han fick det aldrig. Det berodde delvis på hans politiska och andliga övertygelser, men framför allt på att Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén bittert motsatte sig att ge honom priset.

I en av sina rapporter till Nobelkommittén skriver Wirsén att även om han beundrade Tolstojs ”odödliga skapelser” så kunde han inte tolerera hans sociala och politiska teorier, inte heller hans ”i en till hälften mystiska, till hälften rationalistiska” antaganden om Nya testamentet. Sedan har vi Tolstojs anarkistiska, internationalistiska och pacifistiska hållning, som många nog till stor del kan dela, men som Wirsén ansåg vara ”fientlig mot alla former av civilisation”.