Ledare: Zornbråket visar bristen på seriös kulturbevakning
Illustration: Jens Almroth


Uppmärksamheten kring Nationalmuseums stora Zorn-utställning spårade ur mindre än en vecka efter att den öppnat, i en metadebatt om vem som får tycka vad om vem. Hela diskussionen är en lika trist som typisk illustration av vad svensk kulturbevakning blivit. 

Valerie Kyeyune Backströms omtalade recension i Expressen är på intet sätt någon totalsågning; hon konstaterar mest bara att hon inte gillar Zorn. De inledande lite provokativa elakheterna är inte typiska för resten av texten, och hade kanske passerat mer obemärkt om det inte var för att avsändaren är en profilerad ras- och feministaktivist. Som ett brev på posten kom svarsartiklar, exempelvis Bitte Assarmo på sajten Det goda samhället, som korrekt identifierar Expressens val av recensent som en medveten provokation – och samtidigt låter sig provoceras.

Nästa steg i den tröttsamma dansen är fler kulturjournalister och andra som går ut och korrekt identifierar en irritation bland etniska svenskar, och låter sig kränkas av den. Diskussionen har sedan länge slutat att handla om Zorn, och befinner sig på mark som 99 av 100 svenska kulturjournalister känner sig oändligt mer bekväma på än att bedöma och förstå klassiskt oljemåleri, nämligen löst politiskt tyckande inom ett ramverk av postmodernistiska teorier.

Det är många lager i den här debatten som är beklämmande, inklusive Expressens uppenbara klickfiske, där man medvetet trampar på ömma tår primärt för att tjäna pengar. Men det kanske allra mest beklämmande är vad det säger om svensk "kulturjournalistik". Ordet står medvetet inom citationstecken, för scrollar man ner på Expressens kultursida på nätet (alla större dagstidningar är likadana) möts man av påfallande många texter som handlar om politik snarare än kultur. Och i de som faktiskt handlar om kultur har skribenterna valt sina ämnen med tydlig hänvisning till aktuell politisk debatt, eller så analyserar de sina ämnen politiskt. Att säga att det progressiva, kulturradikala perspektivet dominerar är en underdrift.

Det här är givetvis ingen originell observation, men det förklarar varför texten om Zorn-utställningen ser ut som den gör. Det finns nämligen bland dagens kulturjournalister på de stora svenska tidningarna inget som helst intresse av att varken förstå oljemåleri på djupet, eller den tid och kontext Zorn verkade i, för den delen. Epoch Times kulturbevakning, som utgår helt från traditionell kultur, är som läsaren av denna tidning kanske märkt, närmast artskild från kultursidorna i andra nyhetstidningar. Att faktiskt skriva om kultur, så som det hade identifierats av föregående generationer, har blivit något avvikande.

Det västerländska oljemåleriet är något intimt förknippat med vår kultur. Det var västerlandets kanske viktigaste och mest definierande kulturella uttrycksform från renässansen fram till senbarocken, då den instrumentala musiken gradvis tog över som den mest dynamiska arenan. De samlade erfarenheterna fördes vidare och utvecklades i det akademiska måleriet. Anders Zorn och flera i hans generation började revoltera mot denna tradition, men även för dem var den en självklar utgångspunkt. I dag är denna enorma, världsunika kunskapsskatt något som har fått återupptäckas efter att länge ha varit försvunnen från alla de stora konstutbildningarna. Och verkligt traditionellt oljemåleri är nu något som utövas av en än så länge liten grupp, som får föga utrymme på de stora kultursidorna.

Oljemåleri som kunskapsfält och hantverk intresserar huvudfåran av dagens kulturskribenter lika lite som att på djupet försöka förstå tidigare epoker. I dagens kulturjournalistik är nutiden alltings mått, och i den mån man alls intresserar sig för det förflutna så är det för att försöka projicera sina egna föreställningar på det, eller bara avfärda och fördöma det. Visst finns det undantag, men dessa åtnjuter en bråkdel av huvudfårans exponering.

Epoch Times omfamnar traditionen, i stort och smått. Vi tror att det finns oerhört mycket att lära av dem som kom före oss. Ingenstans blir det väl så tydligt som inom konsten och kulturen, som är det kärl genom vilken tidigare generationer överför både sin visdom till oss och bär vittnesbörd om sin egen tid – om vi är intresserade nog att lyssna. 

Så viktig är kulturen för oss att vi ibland faktiskt gör tvärtemot de etablerade tidningarna, och till och med skriver om den på ledarplats.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.