Annie Lööf har under regeringskrisen hamnat i en besvärlig sits. Hon har tvingats positionera sig inför väljarna i förhållande till det faktiska politiska landskapet av idag.
Detta har i skrivande stund inte lett till något positivt utfall i opinionen för partiet. Snarare ser C ut att ha tappat något. Det är inte så konstigt då det blir mer och mer tydligt för de borgerliga väljarna var C har sitt faktiska ideologiska sammanhang. Av allt att döma ligger detta till vänster då ett samarbete med S nu förefaller mer naturligt än ett samarbete med de borgerliga partierna.
Även retoriken angående att ge inflytande till V har lättats upp. Det framstår inte längre lika tabu att gå vänsterpartiet till mötes som att göra detsamma med SD. Det märktes bland annat i faktumet att C släppte kraven på fri hyressättning.
Det ger heller inget bra intryck att det gamla bondeförbundet tvingas avvisa Moderaternas invit om landsbygdspolitik och samtidigt tycks alliera sig i Löfvens maktspel där landsbygdsministern avgick i syfte att säkra Socialdemokraternas övertag i riksdagen.
Otydlig retorik
För tillfället ser det ut som Lööf målat in sig i ett hörn med sitt budskap om att regera med ”den breda mitten”. En fras som upprepats i anmärkningsvärd omfattning den senaste tiden.
Vad som egentligen menas med denna ”breda mitten” är otydligt. Ett eventuellt samarbete med S, C och MP som tvingas ge budgetinflytande till V vore knappast korrekt att benämna som ett mittensamarbete. Snarare som ett samarbete dominerat av vänstern.
För tillfället ser det ut som Lööf målat in sig i ett hörn med sitt budskap om att regera med ”den breda mitten”.
Skulle man mot all förmodan få till ett samarbete som inkluderar S, C och M är det mer förståeligt att man skulle vilja benämna detta som den politiska mitten. Denna möjlighet framstår förstås ganska osannolik idag men man ska inte underskatta potentialen för plötsliga vändningar i svenska politik. Men att benämna detta samarbete som den politiska mitten bör även det ifrågasättas.
Vi bör särskilt minnas decemberöverenskommelsen och januariavtalet. Dessa uppgörelser visar tydligt på förekomsten av vissa överordnade politiska principer som råder i Sverige. Nämligen att den så kallade opposition hellre legitimerar en vänsterregeringen ledd av S och MP, än att legitimera det demokratiska mandat som utgörs av väljarstödet för SD.
Protest mot politiska beslut
Rimligtvis kan man ifrågasätta den officiella motivationen bakom detta om att väljarstödet bakom SD symboliserar den folkliga strävan för återkomsten av det auktoritära 1930-talets fascism. Snarare symboliserar det ett starkt missnöje med de sociala och ekonomiska prioriteringar som har gjorts av det politiska toppskiktet de senaste decennierna.
Befolkningen har ökat med cirka 16 procent sedan början av 2000-talet, vilket innebär en ökning med nästan 1,5 miljoner invånare. En stor del av dessa utgörs av utomeuropeisk flyktinginvandring. Situationen ser ut att fortsätta då fler än 100 000 personer per år beräknas invandra till Sverige de kommande åren.
Det framstår troligt att det finns en koppling mellan denna utan motstycke höga invandring och de ekonomiska problem som breder ut sig i kommunerna i och med ett omfattande behov av offentlig försörjning av en allt större del människor.
Likaså en koppling till uppkomsten av sociala problem i form av kriminalitet, otrygghet samt gäng- och hederskultur. För många framstår den tragiska skjutningen av polisen i Biskopsgården som ännu ett exempel på det politiska svek som begåtts när politiker möjliggjort framväxandet av dessa parallellsamhällen.
Otillåten opposition
Opposition mot detta är dessvärre till stor del fortfarande ett tabu. Ett icke acceptabelt demokratiskt ställningstagande. Detta anmärkningsvärt nog tack vare tillsynes rådande utomparlamentariska principer som dikterar att en röst på SD inte kan representeras med parlamentarisk inflytande i praktiken.
Det framstår därmed missvisande att kalla de alternativ som vilar på denna uppgörelse för den ”breda mitten”. Framförallt då den i praktiken diskvalificerar de möjliga regeringsalternativ som inte inkluderar Socialdemokraterna och därmed får uppgörelsen en kraftig slagsida åt vänster.
Så länge en majoritet av riksdagspartierna ger Annie Lööf lov att diktera denna tillsynes odemokratiska uppgörelse samt möjliggöra ett socialdemokratiskt maktspel där man till varje pris vill undvika att möta folkviljan i ett ärligt nyval, påminner detta handlande snarare om vad man förväntar sig i det politiska extremerna.
Ett stort ansvar vilar nu på M, KD och L att verkligen agera opposition och inte som tidigare passivt legitimera det socialdemokratiska maktspelet. Görs inte det vore pratet om den breda politiska mitten endast ett retoriskt pr-knep som maskerar en obehaglig politisk realitet: att det finns i praktiken ingen verklig opposition i svensk politik.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
