Låt mig utgå ifrån ett vardagligt exempel. För några dagar sedan fick jag ett par solglasögon i födelsedagspresent. Kvinnan i mitt liv hade valt helt rätt modell, men bågarna satt snett. Så jag gick till butiken för att få dem korrigerade. ”Du upplever att de sitter snett”, sade butiksbiträdet, med ett lika professionellt som mänskligt leende. Något förvirrad sade jag ingenting, vilket hon möjligen tolkade som en osäkerhet från min sida. ”Du känner att de inte sitter bra”, sade hon. Nej, sade jag och skrattade ofrivilligt till. ”Jag varken upplever eller känner någonting, bågarna sitter snett”, sade jag. Min kvinna log lite i bakgrunden, biträdet såg förvirrat ut. Det var uppenbart att jag inte betedde mig som jag borde. Stämningen riskerade att bli dålig. Jag liknade inte de kunder hon var van vid. Var jag rent av oförskämd?

Känslor kan vi alla mer eller mindre relatera till. De ligger oss varmt om hjärtat. Men vilken roll har egentligen känslor i våra liv? Det är en fråga som diskuterats ingående genom historien, och kanske i allt högre grad med tiden i vår västerländska civilisation. I Petrarcas självbiografiska bok ”Min hemlighet” ställer den berömde poeten sin syn på känslor gentemot kyrkofadern Augustinus uppfattning om dem. Sammanhanget är tidsenligt, vi talar om sen medeltid, och diskussionen rör det världsliga, det timliga, det förgängliga, kontra det eviga, Gud och det enda sanna. Augustinus menar – i denna Petrarcas fiktiva dialog – att livet här på jorden är värdelöst och att ”allt synligt är värt förakt”. De allt för mänskliga känslorna, behoven och drömmarna, är enligt Augustinus ting som människor så att säga hittar på, inte minst för att drömma sig bort från dödens ofrånkomlighet. Att leva i känslosvärmeriet blir för kyrkofadern den högsta synden. Petrarca däremot älskar sin Laura, han skriver sin kärlekspoesi, han saknar inte ärelystnad och njuter om än något ambivalent och med ett gnagande dåligt samvete av sina inte ringa världsliga framgångar. Samtidigt som jag läser Petrarcas bok ser jag ett inslag på televisionen. En programledare intervjuar en vän till en nyligen mördad människa. ”Hur kändes det när din vän blev skjuten i huvudet?” frågar programledaren, och man riktigt känner hur mycket programledaren måste känna. Själva tragedin – det ökande våldet, ett alltmer trasigt samhälle, den angripna tryggheten och gemenskapen – försvinner ur sikte. Känslor tar över och offret har liksom dött förgäves, då alla har fullt upp med sig själva och sitt känsloliv