Ledare: Förlorarsidans retorik om ”fascism” och ”motstånd” förskräcker

Illustration: Jens Almroth


En betydande del av reaktionerna efter valet från den förlorande sidan har präglats av en retorik som inte lovar gott. Förutom konstanta, okvalificerade anklagelser om "fascism" och "nazism" börjar man redan skönja en utveckling liknande den i USA efter Donald Trumps tillträde 2016. 

Trumps seger ledde till kognitiv dissonans hos det liberala etablissemanget och de stora medierna valde att bli politiska aktivister. Man målade upp skräckbilder av ett totalitärt maktövertagande, och när inga av de förväntade pogromerna och människorättskränkningarna inträffade började man helt enkelt hitta på saker.

Ett exempel var hanteringen av det massiva inflödet av migranter söderifrån. "Trump sätter barn i burar!" menade man, och bortsåg från att det var metoder som tagits fram och använts under den förre presidenten, Barack Obama. Nästan varje dag hittade man på nya drev av det här slaget. Att det var lukrativt, sålde lösnummer och gav klick, spelade så klart roll.

Svensk vänster och liberalprogressivism försöker gärna appropriera saker direkt från USA, hur illa det än passar (som till exempel ett svenskt BLM). Att man redan nu börjar tala om "motstånd" mot den förmenta fascismen (egentligen mot ett legitimt valresultat alltså, men det säger man så klart inte) får en att ana att 2022 kan bli lite av Sveriges 2016. "Vill du ha fria medier? Det vill inte SD", påstår vänstertidningen Dagens ETC i sin reklam, med tillägget "Bygg motståndsrörelsen!" 

I sociala medier fantiserar man nu fritt om ett rasistiskt våld och ett hot mot invandrare, våld och hot som inte existerar. Skribenten Csaba Perlenberg skriver att han "ser många svenskar med utomeuropeisk bakgrund som uttrycker genuin rädsla och förtvivlan över SD:s frammarsch" och att detta är ett "samhälleligt trauma som måste tas på allvar".

Eftersom SD inte suttit vid makten en sekund i Sverige, och inte har gjort något annat än talat och bedrivit opinionsbildning så undrar man vem som drivit upp denna förmenta rädsla och förtvivlan. 

Genren oroliga barn är också vanligt förekommande – precis som efter Trump – där man återigen tvingas konstatera att ansvaret för barnens skräck faller tungt på de föräldrar som på en bas av i stort sett ingenting injagat oro i dem. Välbeställda, uppburna och privilegierade personer som Jan Guillou och Alexandra Pascalidou hade redan innan valet börjat antyda att man kände att man måste lämna landet.

Det här är rent objektivt inte proportionerliga reaktioner. I USA myntades uttrycket "Trump Derangement Syndrome" – att folk blev så traumatiserade av det faktum att Trump vann att man sedan helt lossnade från verkligheten och såg spöken mitt på ljusa dagen.

Men det finns också en mer oroande och cynisk förklaring: Om man tänker sätta igång ett motstånd mot ett legitimt valresultat, och dessutom har en självbild av att vara demokratins försvarare, måste man till varje pris demonisera motståndaren så hårt att den bild som sätts är att alla metoder är legitima.

Precis som i USA 2016 så är det inte bara den mediala och kulturella klassen som nu verkar släppa alla spärrar. Statsminister Magdalena Andersson antydde inte så subtilt i sitt avgångstal att "hat, hot, våld och rasism" skulle kunna bli vardagsmat i ett Sverige där SD eventuellt kan få inflytande. Miljöminister Annika Strandhäll gick längre på Twitter och utmålade maktskiftet som "fascism" och uppmanade till "motstånd".

Listan på den här sortens reaktioner kan göras närmast oändlig, och då har inte ens maktskiftet skett än. Om vi tyckte tonläget var högt under valrörelsen får vi nog tyvärr ställa in oss på en mandatperiod där det kommer att framstå som en västanfläkt.