I och med talibanernas återerövring av Afghanistan har det centralasiatiska landet återigen hamnat högt upp på den svenska nyhetsdagordningen. På senare tid har frågan om de tolkar som bistått svensk militär där debatterats mycket, men även bland annat säkerhetsläget, flyktingströmmar och bistånd har diskuterats.
För någon som levde för 200 år sedan skulle nog Sveriges engagemang i Afghanistan framstå som obegripligt. Vi har inget kolonialt intresse där, vi bedriver inte mission (om man inte räknar våra försök att omvandla landet till en liberal demokrati), det ligger mycket långt bort, både fysiskt och kulturellt. Att USA, i egenskap av supermakt, valt att engagera sig i Afghanistan skulle kanske gå lättare att förklara, inte minst om man tog med kalla kriget och 11 september-attackerna. Men vad har Sverige egentligen med Afghanistan att göra?
Troligen skulle man åtminstone få börja någonstans i höjd med Versaillesfreden och skapandet av Nationernas förbund, och därefter beskriva den globala ordning som uppstått. 2001 hade vi bara levt något årtionde i den värld som uppstått efter liberalismens slutliga seger över det kommunistiska blocket. Det är kanske inte underligt i den tidsandan att talibanerna – som framstod som ett slags framvällande barbari från en annan tid – betraktades som närmast ett polisiärt problem.
Det fanns också, verkar det som, starkt stöd hos många i det mångetniska och ständigt krigshärjade Afghanistan för att få bort de extrema och brutala talibanerna. Nu, med två årtiondens efterklokhet, är det lätt att fundera på rimligheten i det nationsbyggesförsök som även Sverige drogs in i.
Tydligen fanns inte förutsättningarna för det system man försökte upprätta att överleva utan konstgjord andning. Det kan man tycka är beklagligt, liksom man kan tycka att det är oacceptabelt att talibanerna tar tillbaka makten. Men då bör man åtminstone erkänna att det som hade krävts vore en stor, permanent insats, där Afghanistans angelägenheter för överskådlig tid skulle vara sammanflätade med Västeuropas och USA:s.
Självklart går problemet bortom rent humanitära och ideologiska hänsynstaganden. Såsom den globala ordningen nu är inrättad kommer man inte runt diskussioner om terrorism och flyktingströmmar. Alla dessa komplexiteter, liksom olika regionala kedjereaktioner, vägs oundvikligen in i kalkylen om hur Afghanistan ska hanteras. Sverige har här främst genom sin generösa migrationspolitik kedjat fast sig vid Afghanistans öde på ett sätt som skulle kräva enorm politisk vilja för att förändra.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som i översättning ungefär lyder: det är lättare att bjuda in en odödlig än att bli av med den. När man öppnar sig för stora, omvälvande krafter vet man aldrig på förhand vad det innebär, och det finns så gott som aldrig en enkel väg ut. Någon väg "tillbaka" är inte ens att tala om. När västvärlden, inklusive Sverige, öppnade dörren helt och hållet för den globala liberala världsordningen, var grunden i någon mån redan lagd för den situation som Afghanistan bara är ett exempel på.
Självklart finns det personer som varnat för de här sidorna hela tiden, men frågan om huruvida man "såg det komma" är egentligen inte så intressant utanför väljarfiskets retorik. En tidsanda, och ett momentum, är större än alla de inblandade, och det räcker sällan med att någon reser sig upp och pekar ut eventuella problem med riktningen. Det tar långt tid att få atlantångaren att svänga.
Frågan är då snarare vad man bör ta med sig för insikter från exemplet Afghanistan när man tar ut riktningen framåt. Ja, en sådan insikt, som även får stöd från mängder av andra exempel, är att ett land i slutänden måste styras endera av det folk som bor där, eller av en extern makt. Man kan ha aldrig så fromma förhoppningar om att folket i landet ska fatta beslut som både gynnar oss och ligger i linje med vad vi ser som deras eget bästa. Men det är när allt kommer omkring det enda vi kan ha: förhoppningar. Hade vi verkligen velat se till att talibanerna inte åter skulle styra Afghanistan hade vi heller aldrig kunnat dra oss ur.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
