Att bygga ett torn i lego tillsammans med sonen slutar som regel på samma sätt. Han river ned det, och tornet faller och bitarna splittras återigen över golvet. Pojken får någonting vilt i blicken och skrattar, men jag är inte övertygad. Hans glädje liknar inte glädje, det är som om förstörelselustan kom någon annanstans ifrån, som om han gick emot inte bara bygget utan sig själv. Vad inryms egentligen i en människa, liten som stor? Två händelser under den gångna veckan fick mig att fundera mer kring detta. Ett besök på Liljevalchs kafé, en underbar, solig vårdag på den vackra innergårdens servering, samt en tillställning på kulturhuset, där DN:s kulturchef samtalade med en professor i klimatalarmism samt en professor i politiserad filosofi. Hade Sigmund Freud trots allt rätt, när han talade om medfödd förstörelselusta hos människan?

Enligt Freud råder nämligen två motstridiga krafter i själen. Eros, livsdriften, och Thanatos, dödsdriften. Freud kände sig tvungen att införa en dödsdrift i sin begreppsapparat för att förklara vad han såg. Krigen, olyckan, vilsenheten. Hade han rätt, den gamle psykologen? För några år sedan stod jag vid Sergels Torg och hörde ett tyskt par prata om vad de såg. Fyrkantiga monumentala byggnader i glas och betong. Asfalt och ett anonymt konstverk som ståtade mot himlen, som en ihålig totempåle i glas. ”Jag visste inte att Stockholm blev bombat under andra världskriget”, sade kvinnan till mannen. Sedan stod de tysta, då jag lämnade dem för att gå hem till mina mer mänskliga kvarter.